Lotta Olsson läser en deckare som är svår att släppa.
Vissa böcker är så bra att jag blir lite ledsen när jag har läst färdigt dem. De första dagarna efter det att jag har läst ut ”Svarta korpar över Villette” är påfallande tomma, jag går och saknar alla inblandade.
Det är sjätte deckaren om den belgiska undersökningsdomaren Martine Poirot i den fiktiva lilla staden Villette. Tidigare DN-medarbetaren och EU-korrespondenten Ingrid Hedström lyckas i alla sina böcker förena spänning och bubblande energi med ovanligt mycket kunskap och ett skarpt intellekt. Har hon haft några svagare sidor så är det just att intrigen har tagit över, personer och miljö har blivit lite för otydliga. Men i den nya boken är det tvärtom så mycket liv i allt att jag plötsligt kommer på mig själv med att bli engagerad i tonåringars mobiltelefonvanor och tygers kvalitet. Följden är att spänningen växer: de här trevliga människorna vill jag inte ska råka ut för något!
Den unga belgiska klädskaparen Tatia Poirot, Belgiens queen of goth, har köpts upp av ett isländskt företag under de galna åren före Islands finanskris. Hon hinner med en enda storslagen modevisning, sen brakar plötsligt ekonomin samman och hon återvänder till Villette. En isländsk fotomodell får hon med sig, Johanna Gudmundsdottir, och så börjar de bygga upp verksamheten igen. Tatias trettonåriga kusin Maggy hänger runt fötterna på dem, och sällan har jag läst ett så kärleksfullt porträtt av en tonåring.
Intrigen är mycket elegant konstruerad, små detaljer kuggar i varandra och gör att det plötsligt börjar hända konstiga saker runt de intet ont anande kvinnorna. En annan fotomodell hittas mördad, och sekreteraren till en av de isländska finansiärerna råkar falla ner i ett hisschakt när hissen plötsligt inte finns där. Spåren leder till såväl Villette som till Island. Visst avslöjar man som läsare mördaren något för tidigt, men det gör inget. Det blir oupphörligt spännande ändå.