På senare år har Ingrid Kallenbäcks poesi blivit allt mjukare i konturerna. I nya diktsamlingen ”Känsel”, den nionde sedan debuten 1983, skriver hon nästan färglöst. Som en pensel doppad i vatten.

”Genomskinligheten och allt det vidöppna/ bär livet och kunskapen/genom ögonen”, lyder nya diktsamlingens första rad.

Om regnet och huden kunde tala med varandra, vad skulle de säga då?

”Hjärtslagen har ingen gräns”, skriver Kallenbäck, och det finns ett pulserande i dessa dikter som gör dem organiska, jag kommer att tänka på stora ljusgrå maneter som långsamt drar ihop sig och öppnas:

 Det finns en genomskinlighet
och ett bultande första ögonkast
som bevarar känseln
och som orkar leva genom allt.

Det är en poesi som till stora delar utspelar sig bortom tid och rum, bland ”Flytande, förgängliga ansikten” som det står i dikten ”Över ansikten och vägar”.

Vackra och tidlösa dikter, men något svåra att minnas. Efter ett tag börjar jag sakna kontraster till det vattengrå och mjuka; en skärpa som funnits tidigare, till exempel i ”Ögon, närvaro” från 1997.

Påfallande många gånger förekommer varianter av verbet orka. ”Nu orkar jag”, ”Den nyfödda själen inom mig orkar”, ”kanske orkar vänta”, ”orkar komma krypande”, ”allt ska orka leva”, ”som orkar leva genom allt”, ”aldrig haft ork”, ”där känseln orkar”, ”orkar att över­leva”.

Det är som om dikterna inte riktigt orkar med sig själva. Som om de påstår något de egentligen vill göra, men inte har kraft nog att omsätta i praktik.

I dikten ”Syrebadet och vägarna” skriver Kallenbäck:

Jag vågar inte att helt
överlämna mig åt
ögonblicket och närvaron.

För en poesi där detta att ”överlämna sig åt närvaron” upptar en central plats (man skulle kunna formulera det som kärnan i Kallenbäcks poetik) skapar metakommentarer som denna en oönskad distansering.

Kanske handlar det också om skillnaden mellan att skriva och att känna? Där tanken och skriften kan ta längre tid på sig, är känseln – som när man nuddar en het spisplatta – direkt och ovillkorlig.

”Själen är en hunger/och ett ensamt vilt/stångande djur”, står det i dikten ”Att vakna till liv”. Jag skulle önska att det vilddjuret oftare fick komma fram och springa löst.