Tio meter från min port sitter sedan en tid en ung kvinna och tigger. Hon intar en pose som hämtad från en medeltida madonnabild, ansiktet snett uppåtvänt, ögonen lidande. Det är utrycksfullt, men förmodligen malplacerat om man vill nå svala, protestantiska hjärtan.
Om hörnet, framför Coop, sitter en alldeles för gammal kvinna och tigger hon också. Mellan dem, i korsningen, står en blid liten man och spelar fiol från morgon till kväll.
Det mesta talar för att de är romer, alla tre, och de fanns inte där för ett år sedan.
De är symtom på ett mänskligt problem som just nu är på väg att växa Europa över huvudet.
I sydöstra Europa, främst Rumänien, lever en stor del av alla världens romer, kanske tio miljoner, under ofattbart svåra förhållanden. De är fattiga, diskriminerade och har en utbildningsstandard på u-landsnivå.
Och världen ser bort.
Att ge dem värdiga levnadsförhållanden är en första rangens människorättsfråga, fullt i nivå med det klassiska rasproblemet kring de svarta i USA, som Gunnar Myrdal en gång slog larm om i boken ”Ett amerikanskt dilemma”. En titel journalisten Irka Cederberg mycket avsiktligt lånat till sin nya bok om romerna, ”Född fördömd. Romerna – ett europeiskt dilemma”.
Det är en gedigen genomgång av romernas förhållande till det europeiska majoritetssamhället från 1000-talet till i dag. En från början till slut mycket nedslående historia. Sedan flera år syns också nya stormsvalor på himlen. Ett alltför länge ihjältiget problem sprider sig nu som en röta från land till land, och allt tyder på att Europa står inför en stor, gränsöverskridande minoritetskris. Framryckande extremister i allt fler länder börjar ropa på en slutgiltig lösning, det rycker oroväckande i världsdelens känsliga folkmordsnerv.
Det finns fler likheter med USA. I Rumänien där de flesta romer i Europa en gång levde var de bokstavligen slavar fram till mitten av 1800-talet. Men i det individualistiska och rörliga Amerika fanns trots allt öppningar, i Östeuropa fastnade romerna efter frigivningen i en tröstlöst ond cirkel av kollektivt förakt och utstötning. Ofta tilläts de varken slå sig ner någonstans, gå i skola eller få jobb.
Romernas ursprung är oklart, men enligt Irka Cederberg anser forskningen i dag att de härstammar från en indisk armé som omkring år 1000 kom att isoleras i Anatolien i nuvarande Turkiet. Därifrån fördrevs de efter hand av turkarna och hamnade kring Svarta havet.
Efter folkvandringstiden har Europa, besatt av blod och jord, inte visat någon som helst misskund med folkgrupper som inte ansetts ha bofast hemortsrätt, och förr eller senare har de själva fått skulden för sitt påtvingade tillstånd.
Även Sverige har med allt från inreseförbud till tvångssteriliseringar ett beklämmande förflutet i förhållande till romerna. Men det är den ännu rådande situationen i dagens Östeuropa som är tidens stora skamfläck. Romerna där hade stora förhoppningar på EU-medlemskapet, och inför de nya medlemsländernas inträde i unionen ställdes mycket riktigt krav och gavs löften.
Medborgarrätt, bostäder, utbildning.
Men inte mycket hände, och i den ekonomiska krisens spår har nu både fattigdom och förföljelser tilltagit. Följden är att allt fler romer försöker utnyttja sin nya rätt till fri rörlighet för att flytta till andra länder (romerna, har författaren Günter Grass sagt, är de enda sanna européerna – de erkänner inga nationsgränser). Svaret har inte låtit vänta på sig: sedan många av dem sökt sig till Italien har rena pogromer flammat upp och Silvio Berlusconi lät både registrera och tvångsutvisa dem utan att EU ingrep.
I Helsingfors har man nyligen rivit en romsk bosättning, i Madrid rapporterades för bara en vecka sedan hur man inlett en evakuering av fyra stora romska områden i stadens utkanter (dock under civiliserade former, av allt att döma).
Irka Cederbergs bok är både engagerad och kunnig, men lider av ett besvärande problem: man får aldrig kontakt med de människor den ytterst handlar om. Romerna själva förblir i stort sett evigt ansiktslösa offer, något som skapar ett märkligt tomrum i skildringen.
För hur repressiv omgivningen än må vara så är det för de flesta av världens minoriteter, svarta i USA såväl som samer eller aboriginer, främst den egna kampen och självinsikten som till sist väcker respekt och leder till befrielse. Många av dem har också haft att slåss mot egna rigida strukturer som bidrar till att cementera utanförskapet.
Men om romernas egen strävan, vilja och eventuella försök till organisering och emancipation säger Irka Cederberg praktiskt taget ingenting. Hon har helt rätt i att romernas situation – möjligen vid sidan av den utomeuropeiska immigrationen – troligen blir Europas stora, moraliska ödesfråga i vår tid. Att EU hittills inte förmått hantera den är direkt alarmerande.
Tyvärr får romernas lidande i sin frånvaro i boken lite samma distanserande effekt som den tiggande flickan med sitt ikonografiskt bedjande ansikte. Hon som vill väcka min medkänsla men gör mig till betraktare.