Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Isabelle Ståhl: Just nu är jag här

Isabelle Ståhls debut ”Just nu är jag här” är en generationsroman med känsla för vemod, skriver Ulrika Milles i sin recension.

Roman

Isabelle Ståhl

”Just nu är jag här”

Natur & Kultur, 294 sidor.

 

I ”Elise eller det riktiga livet” av Claire Etcherelli från 1967 söker den unga Elise kärleken och meningen i 50-talets Paris, ”sjukt av rasism”, som Simone de Beauvoir skriver i en hyllning på omslaget till En bok för allas utgåva som brände till i mitt svenska 80-tal. Jag minns rådet Elise fick: det viktiga är att ”man inte hinner ta skada” innan det riktiga livet börjar.

Elise i Isabelle Ståhls debutroman ”Just nu är jag här” är en syster med samma namn som söker efter meningen och det riktiga livet i 2010-talets Stockholm, sjukt av rasism och ekonomiska klyftor, vägledd av råd från livsstilscoacher och flyktiga fränder i nattens gemenskap. Ståhls huvudperson har tillräckligt kapital för att räknas som existensvärd men lever som på sparlåga, bedövad, till hälften frånvarande. Hon pluggar konsthistoria på deltid, jobbar som sms-vikarie i en bokhandel, har alltid hundratals kanske-events i telefonen, flyttar runt och letar lika febrilt efter sobril som en hemmafru i en uppbrottsroman av Marilyn French.

Läs mer: Intervju med Isabelle Ståhl: ”Inte konstigt att symbolen för Tinder är en eld – man bränner sig”

Men för Elise är hemmafruar en historisk artefakt, hon är svidande modern, har all frihet som pengar kan köpa, och all livsglädje som omvärldens bekräftelse av uppdateringarna av spegelbilden i sociala medier ger. Allt är extremt konjunkturkänsligt, ömtåligt. Hon känner sig död inuti och drömmer om att hitta någon på Tinder som får livet att kännas mera.

Ståhls Elise har en del gemensamt med Echerellis Elise, men jag ser också Tomas Weber och Martin Birck vid bardisken bredvid henne. Hjalmar Söderbergs unga hjältar är lika förvirrade under en mask av normalitetens promenader och sociala åtbörder som hon, och även om de som män från klassamhällets bästa barnkammare fötts in ett liv av privilegier är deras längtan efter närhet lika skrämmande som hennes.

Den skiftande längtan efter kärlek byter kostym efter tid och teknologi och avslöjar sociala förändringar samtidigt som den är evig. Men kanske är dejtingapparnas stora varuutbud, som förvandlar oss till kräsna och flyktiga kärlekskonsumenter, så beroendeframkallande att vi aldrig kan sluta använda dem, samtidigt som de gör oss till världsfrånvända drömmare som vaknar till verkligheten ständigt besvikna? ”Just nu är jag här” är en roman om ungdomens tomhet, som uppdaterad med de rätta tingen och vanorna signalerar närvaro mitt ibland oss i mätta väst i dag. Och den frågar vad kärlek ens kan vara i en avförtrollad tid som vår?

Det här är ytterligare en av den senaste tidens böcker med universitetet som spelplats, här är det Frescati i Stockholm som bildar fond för Elises hopp om att lyftas in i de invigdas gemenskap. Universitetet som en arena för klassresor, för skräcken för misslyckandet, en plats där drömmar kvaddas.

Elise är en ensam sorgsen destruktiv gestalt som kan provocera, ungefär som Lena Anderssons Ester Nilsson bryter mot alla outtalade sociala regler. Hon beter sig som en man på många sätt. När hon äntligen får sin Victor blir hennes självtillräcklighet ett problem. ”Tänk om man får ett barn man inte gillar”, säger Elise till det nyblivna föräldraparet på en fest, och ”du skulle kunna bli som en förälder för mig” till Victor.

Helst ska männen Elise träffar vara äldre, som hon tänker sig trygga och lugna hästar, och jag minns Söderbergs ”Förvillelser” och ”Martin Bircks ungdom” som berättelser om söners omöjliga kärlek till sina mödrar. Både i 1890-talet och 2010-talet finns drömmen om en manlighet som inte behöver strida längre och en famn som inte kväver en.

”Det väsentliga är att man inte hinner ta skada.” Men för den senmoderna Elise är skadorna hennes berättelse, hennes erfarenhet, och kanske också hennes längtan, som förklarar dragningen till den äldre s/m-intresserade föreläsaren Arvid, själva ledarhingsten i den stora hästflocken.

Isabelle Ståhl är en skarp kritiker jag alltid läser, och hennes debut rör sig med samma känsla för stil och vemod i ungdomens tomhet. En generationsroman om pulsslagen i en hjärtlös tid, som kommer att åldras med behag.