Joanne Rowling syr skickligt ihop sin långa serie i den sista boken om Harry Potter. Mycket får sin förklaring, men Lotta Olsson råder nya läsare att rycka ut slutkapitlet.
Den amerikanska författaren Annie Dillard beskriver i sin essäbok "For the Time Being" (1999) hur hon såg utgrävningen av den kinesiska terrakottaarmén. De gamla statyerna verkade nästan levande, som om de reste sig ur jorden. Hur, frågade sig Annie Dillard, kommer framtida generationer att se på krigarna? När de är uppställda och stillastående blir upplevelsen av dem annorlunda.
Likadant är det med Joanne Rowlings böcker om Harry Potter: så länge serien pågått har framtiden legat öppen, allt har kunnat hända. Nyfikenheten har drivit många av oss att läsa vidare.
Nu känns det som att öppna grinden till ett övergivet nöjesfält när jag öppnar "Harry Potter och dödsrelikerna". Är det någon hemma? Finns det någon magi kvar?
Jag är mera tveksam nu än jag var när det engelska originalet kom ut i somras; det är som om det bedrövligt usla slutet har lagt sig som en våt filt över hela boken. Ett råd till framtida läsare: Be någon rycka ut slutkapitlet åt er. Tro mig, ni vinner mycket på det.
Resten av boken är väldigt mycket bättre. I första delen är Harry, Ron och Hermione på jakt efter den onde Voldemorts horrokruxar (föremål där han har lagrat en bit av sin själ, för att inte hela han ska kunna dö), en jakt som präglas av missmod och bråk. Det hade kunnat bli ett trist travande mellan horrokruxar, men Rowling vänder berättelsen så att man plötsligt struntar i ondskans välde. Herregud, det finns viktigare saker, som vänskap.
I andra delen kommer den pampiga slutstriden, och som sig bör utspelar den sig på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Rowling beskriver striden så att man kan se den framför sig redan innan filmen är gjord: de framryckande trupperna från Förbjudna skogen, förbannelserna som yr i luften, det hetsiga springandet i skolkorridorerna, professor McGonagall som anför en skara förtrollade skolbänkar i galopp.
Märkligt nog lyckas Rowling skickligt sy ihop sin långa berättelse och fästa de många trådarna från tidigare böcker. Mycket får sin förklaring, som Snapes underliga dubbelspel. Annat vänds i sin motsats, och en gammal fiende blir plötsligt en vän - nåja, nästan i alla fall.
Den svenska översättningen, som vanligt av Lena Fries-Gedin, har gjorts under en enorm tidspress. Det märks dessvärre, vilket är synd.
Grundproblemet då: Harrys förtvivlan över alla som dött? Nej, det kan inte Rowling ge ett psykologiskt bra svar på. Hon väljer att ersätta de döda med nya relationer, som om det bästa vi kan hoppas på är att glömma dem vi älskat.
Seså. Ta nu fram Erised-spegeln från första boken igen, den spegel där vi kan se precis det vi önskar oss. Inte är det glömskan vi vill ha? Hellre förmågan att kunna glädjas över att de döda en gång funnits hos oss.