Det finns böcker och böcker. Och så finns det mellanböcker.
Fast nu rör det sig om en mellanbok av en Nobelpristagare, J M Coetzee, den sydafrikanske romanförfattaren.
För dagens bok har han blivit nominerad till Bookerpriset, Storbritanniens finaste litterära utmärkelse. Det är rent av tredje gången.
Lägg till detta att storyn handlar om en John Coetzee, hyllad som författare, en av de verkligt stora, dock misslyckad som människa – och numera avliden. Berättelsens ram består av en forskare som arbetar med att förstå Coetzees liv under tidigt 1970-tal, den period som också råkar vara apartheidregimens storhetstid, och därför intervjuar han fyra kvinnor samt en manlig lärarkollega som en gång kände denne man. En och annan dagboksanteckning flikas in, en och annan intervjufråga. Nog blir man nyfiken, nog vill man läsa. Men vari består gåtan?
Det kan inte hjälpas. När boken är som bäst framkallar den en gäspning. När den är som sämst somnar man.
”Sommartid” är den tredje och sista delen av Coetzees självbiografiska trilogi som inleddes med ”Pojkår” (1997). Fast självbiografisk är kanske inte en riktig beskrivning. Coetzee själv talar hellre om ”fiktionaliserade memoarer”.
”Pojkår” är hur som helst en storartad skildring av en pojkes uppväxt i den sydafrikanska provinsen och ett anslående porträtt av modern och fadern, av skolgång, rugby och skam, av begynnande pubertet och livsförvirring, allt avfattat på en febrig prosa som samtidigt är iskallt klar. Boken följdes av ”Ungdom” (2002) som berättar om huvudpersonens uppbrott från Sydafrika till förmån för studentliv i London, allt i ett försök att bana sig väg genom världen.
Och nu kommer alltså trilogins avslutande del, i god översättning av Ulla Danielsson, dock hade man gärna sett färre anglicismer. Det har blivit en ensamhetens trilogi, en ensamhet av den sort som inte automatiskt framkallar medlidande.
Huvudpersonen är på god väg in i medelålderns oåterkallelighet. Det är ingen uppiggande anblick. John Coetzee är över trettio men lever fortfarande ihop med sin far, nu gammal och skröplig. Han försörjer sig genom att undervisa i engelska, på sin fritid skriver han böcker. Som människa följer han minsta motståndets lag. Kort sagt: han saknar mod, styrka, ryggrad. Så mycket förstår man av kvinnornas vittnesbörd.
Men det kanske sorgligaste av allt är att han är oförmögen att visa sig för andra, inte ens för dem som står honom närmast. Känslomässigt sett är han en reptil, beroende av omgivningen för att alls kunna ha någon temperatur att tala om. Älskad blev han aldrig, utom möjligen av sin mor, och var han själv förmögen till kärlek? Inget tyder på det. Sex hade han väl då och då, men alltid iklädd emotionell våtdräkt.
Den slutsatsen drar man efter att ha tagit del av intervjuerna med kvinnorna. För egentligen vet vi ju inte. Coetzee själv är bokens tomma centrum. Det är också en av bokens stora frågor.
Hur intressant är författaren utan sitt verk? I största allmänhet?
Inte särskilt, vill man svara. Allt beror på det litterära handlaget.
Och just denne författare?
Alldeles särskilt ointressant. Och det är ju inget fel i det, så länge vi talar om innehåll. Litteraturens historia är full av ointressanta varelser och misslyckade människor.
Fast måste boken själv också misslyckas, som litterärt verk betraktat, liksom för att matcha ihåligheten i den moraliska varelse som går under namnet John Coetzee? Falla sönder i sina beståndsdelar, sakna ärende, lida brist på nerv? Inte nödvändigtvis.
Man behöver bara tänka på ”Onåd”, den kanske mest mästerligt anlagda av Coetzees romaner och i alla händelser den mest drabbande. Det är berättelsen om en manlig universitetslärare i medelåldern som inleder en förbindelse med en av sina unga kvinnliga studenter.
Det blev stor litteratur om en liten människa, ja, rent av låg, en genant varelse som inte kunde föreställa sig konsekvenserna av sitt handlande, än mindre axla dem, och snabbt förlorade det liv han en gång hade. Händelserna utspelade sig mot en skarpt tecknad bakgrund av ett sydafrikanskt öde land. Det ena förutsatte det andra.
Är det något som präglar Coetzees författarskap är det just detta andlöst skickliga handlag med skildringen av den enskilda människans plats i det samhälle hon är hänvisad till, det må sedan gälla metropolen eller provinsen, Sydafrika eller Storbritannien. Ingen själ bortom värld, ideologi, politik, ingen moralisk kamp utan förankring i tid och rum.
I dagens bok glider nivåerna ohjälpligt isär. Å ena sidan ett ensidigt psykologiserande porträtt av en fiktiv författare och människa med grava karaktärsbrister, å andra sidan några få hastigt förbiblixtrande bilder av ett sydafrikanskt samhälle, mest mot slutet av boken. Tätheten i ”Pojkår” och ”Ungdom” har gått förlorad, berättandet har ersatts av enskildheter.
Allt som återstår är planlösa glimtar av en människas föga imponerande stund på jorden, av mannen som förväxlade sin kvinna med en fiol – och aldrig lärde sig att traktera sitt instrument.