J M G Le Clézio: "Allt är vind"

Det finns en återkommande tankefigur i kritiken som tråkar ut mig till gråtfärdighetens gräns, nämligen uppdelningen i "berättande" och "experimentella" romaner. De förra är folkliga och publiktillvända. De senare är snobbiga och krångliga för krånglighetens skull. Ungefär.

Att det sedan kan vara samma författare som skriver bägge sorternas böcker, att de rentav behöver varandra för att existera - så långt kommer sällan det litterära samtalet. Varför rucka på gamla fina motsatspar?

En författare som visar på det löjliga i den sortens uppdelningar är den ständigt Nobelpristippade Jean-Marie Gustave Le Clézio. Som tjugotreåring gjorde han succédebut med "Le procès-verbal" (1963), som på svenska fick den tidstypiska titeln "Rapport om Adam". Då skrev han mitt i vad som kallades "den nya romanen", präglad av namn som Nathalie Sarraute, Michel Butor och Alain Robbe-Grillet, alla författare som kände leda vid samtidsromanens bruk av tredje person i förfluten tid och som ville bygga ut romanens hus.

Intresset för att skruva isär den realistiska romanen för att förstå hur den såg ut inuti och varför den ibland gnisslade så hemskt präglade mycket av det tidiga sextiotalets prosa. Så också i Sverige. Men vad kritiken ofta missar är att just isärtagandet var en förutsättning för de mer episka romaner som samma författare skrev tio år senare. Ett exempel är naturligtvis Marguerite Duras. Ett svenskt är P O Enquist, som tydligt påverkad av den franska nyromanen 1966 skriver den djärva experimentromanen "Hess" - för att bara några år senare tillämpa samma teknik på politiskt känslig materia i "Legionärerna".

J M G Le Clézio är på det sättet en rätt "svensk" författare. De tidiga, nya romanen-inspirerade "Rapport om Adam" och "Kriget" (1970) är texter som spinner som vältrimmade små motorer, men där elegansen ibland skyler över en civilisationskritik av det enklare slaget. Då arbetade Le Clézio med tydliga motsatspar, stad-land, centrum-periferi, där periferin oftast var de forna kolonierna, som stod för något mer "autentiskt".

Hans egen släkt utvandrade strax efter revolutionen till den franska kolonin Île de France, i dag Mauritius. Efter att England tog kontrollen över ön blev dess invånare engelska medborgare, men fortsatte att tala franska. Lägg till detta att Le Clézios egen far under kriget stred i brittiska armén i Afrika och kom därifrån med en stark avsky för kolonialismens alla övergrepp och vi har den sammansatta bakgrund som tar allt större plats i hans senare romaner. Han brukar säga att han inte skriver självbiografiskt, men "tonsätter" sina egna erfarenheter.

Hans senaste till svenska översatta roman "Allt är vind" (Révolutions, 2003) är vid sidan av den kortare "Afrikanen" hans mest självbiografiska. Det är också den av Le Clézios böcker som fått bäst kritik på senare år, och är utan tvekan en nytändning. Romanen är en syntes av det bästa i hans tidigare författarskap. Efter en tvekande start blir man alltmer uppslukad av den särskilda värld Le Clézio skriver fram eller "tonsätter".

Huvudpersonen bär författarens förnamn, Jean. Han växer upp i ett Nice som alltmer präglas av kriget i Algeriet på andra sidan havet, i ett hem med en svårt sjuk far där han inte ryms. Hans fasta punkt blir den blinda fastern Catherine, som väver in pojken i ett nät av minnen från det förlorade Mauritius.

Mittpartiet av "Allt är vind" är en berättelse av samma slag som J M Coetzees "Ungdomsår" - ung man upptäcker världen och kvinnorna, men inte sin egen hänsynslöshet. Jean är en rätt frånvarande gestalt, också inför sig själv. Han är som en ekokammare för andras erfarenheter och minnen - främst fasterns av det förlorade paradiset i Indiska oceanen, men även skolkamraten Santos, som dör i Algeriet. Jean rör sig rastlöst genom världen, från Nice till London och vidare till Mexico City, och förblir ett tomrum - men mellan varven berörs han på ett för honom själv oförklarligt vis av de vinddrivna människor han möter. En nersupen ukrainare i London, ett fattigt bondpar i Mexico, överlevaren Mariam, den föräldralösa algeriska student han till sist gifter sig med.

Parallellt med hans historia berättas mer flyktigt historien om förfadern, den besvikne revolutionssoldaten Jean, som 1795 utvandrar till Île de France, om dennes avsky för slaveriet och tyranniet på ön, om försöken att bygga ett anständigt liv på kolonial mark. Och mot slutet av romanen bryter sig nya röster in, till synes ur ingenstans, som slavflickan Balkis som berättar om de svartas misslyckade uppror på Mauritius.

Jean är den plats där dessa erfarenheter möts. Så länge han inte lyssnar till de redan döda är han själv stum, oberörbar. Han reagerar starkt mot en marxistisk studentkamrat som påstår att här och nu är allt som räknas, stundens uppror, historien är det gamla som skall vräkas undan.

Men hur skall man kunna hoppas på någon rättvisa om man inte ser den historia som ännu talar i oss, när vi tror oss vara som mest ensamma?

Hans eget jag är en syntes, på samma sätt som romanen är en syntes av författarens tidigare skrivsätt. Det är sådant som gör "Allt är vind" till en viktig roman - att den lyckas vidröra det som ligger "mellan" liven, och som bara litteraturen kommer åt.