Visst är det något sorgligt med postuma mästerverk. Danske Jakob Ejersbo var bara fyrtio när han dog i cancer 2008, och hade då fått tre böcker publicerade: senast romanen ”Nordkraft” 2002, som med sina råa skildringar från missbrukarmiljöer i Ålborg blev ett rejält genombrott bland både kritiker och publik.
Men innan han dog hann Ejersbo också få färdigt det som visade sig bli hans konstnärliga testamente: en bortåt trettonhundrasidig trilogi kretsande kring en internatskola i staden Moshi i Tanzania några år på åttiotalet. Under 2009 briserade den som en långsam explosion i det litterära Danmark, lanserad med slugaste tänkbara förlagsstrategi. Först romanen ”Eksil”, som togs emot med stor respekt när den gavs ut i våras.
Novellsamlingen ”Revolution”, i augusti, spädde ytterligare på förväntningarna. Men det var först när slutstycket, den sjuhundrasidiga romanen ”Liberty”, kom på plats i november som kritikerna dammade av de riktigt tunga klyschorna om ”klassiker” och ”världslitteratur”.
Helt i linje med planen alltså. Men också med all rätt. Ejersbos storverk är definitivt något unikt i både dansk och skandinavisk litteratur. Inte bara för sitt självmedvetna, globala perspektiv – utan också för sitt sätt att gestalta det. Ejersbo skriver på en gång brutalt och nyanserat: en postkolonial realism helt utan illusioner. Läser man böckerna i ett svep blir det en överväldigande, skakande upplevelse. En riktigt maffig tegelsten som nog lär träffa både en och annan öm tå i världsförbättrarbranschen.
Scenen är alltså Tanzania, tidigt åttiotal. Med andra ord någonstans längs det stickspår i historien där det nyss självständiga Afrika såg ut att ta sina första steg mot ekonomiskt oberoende, och biståndsfolk från både öst och väst sprang benen av sig för att hjälpa till. Men Nyereres ”afrikanska socialism” slutade i korruption och elände, och när tanzanierna vaknade ur frihetsyran verkade den gamla kolonialmakten bara ha ersatts av en ny, med biståndet som en sorts perverterad ekonomisk bas.
Eleverna på den internationella skolan i Moshi vid Kilimanjaros fot är barn till landets nya superklass av inhemska ministrar, afrikanska diplomater, skandinaviska biståndsarbetare och indiska affärsmän. De växer upp i en miljö där föräldrarnas spritindränkta överklasstillvaro utgör en surrealistisk bakgrund till den fattiga afrikanska verklighet som omger dem, och där de själva tycker att de lever sitt verkliga liv. I Europa är de främlingar, men i Afrika sitter de fast i sin vithet; på en gång gynnade och fjättrade av sina privilegier.
Ejersbos trilogi är först och främst en studie i detta främlingskap, och vad det gör med människor på ömse sidor om den nykoloniala, ekonomiska muren. Första boken, romanen ”Eksil”, berättas av Samantha, dottern till en brittisk legosoldat. Hon vantrivs på internatet, men lever samtidigt i ständig skräck för den dag när hon ska tvingas ombord på ett flyg till Europa. Under tiden gör hon sitt bästa för att döva rotlösheten med sex, droger och attityd.
”Eksil” är på en gång en gripande tragedi och en klinisk fallstudie. Den globala hemlöshet som driver Samantha ut i en allt större destruktivitet är en urkraft som trasar sönder allt som kommer i dess väg: kärlek, vänskap, framtidsdrömmar, allt. Samtidigt gör den henne självständig och orädd, fördomsfri och illusionslös. Egenskaper som väcker åtrå och beundran – men framför allt får hennes ensamhet och utsatthet att se ut som något hon själv har valt.
Det är just denna hänsynslösa individualisering som mer än något annat sätter sin prägel på Ejersbos trilogi. De nio novellerna i ”Revolution” ger relief åt temat från ”Eksil” med sina skarpskurna porträtt av unga människor som på skilda sätt försöker möta kraven från en värld där livet börjar om med varje morgon. ”Værtinde” till exempel är berättelsen om Rachel, en flicka från landsbygden som flyttar till Moshi för att skapa sig ett bättre liv och slutar som malaya, prostituerad. Men boken rymmer också ljusare nyanser – som i ”Punk Afrique”, där en grönländsk kvinna på krokiga vägar hamnar i Tanzania och för första gången i sitt liv känner sig hemma.
Det är dock i den monumentala ”Liberty” som trådarna till sist tvinnas ihop till en mer genomgripande, personlig vision. Romanen, som precis som ”Revolution” hämtat sin titel från ett diskotek i Moshi, berättas växelvis av två röster. Dels Christian, son till danska biståndsarbetare och något av ett alter ego för den Ejersbo som själv tillbringade flera år av uppväxten i Tanzania. Dels Marcus, en jämnårig tanzanier som rymt hemifrån och fått en plats som oavlönad ”barnjungfru” hos några svenska kolleger till Christians föräldrar.
”Liberty” är berättelsen om deras spirande vänskap – men också om hur deras skilda förutsättningar föder en allt djupare misstro, förstärkt i mötet med den brutala tanzaniska vardagen. Planerna på att starta ett diskotek ihop får bara sprickorna att djupna, och när Christian sedan inleder ett förhållande med den prostituerade Rachel (från ”Værtinde”) blir de till slut omöjliga att reparera. För Marcus förblir Christian trots allt en ansvarslös och opålitlig äventyrare som alltid har en räddande returbiljett i bakfickan. Christian å sin sida kan aldrig helt göra sig fri från känslan av att Marcus – liksom Rachel – vill dra fördel av hans privilegier. Att leva som jämlikar över biståndsmuren verkar omöjligt.
Jakob Ejersbos afrikanska trilogi sammanfaller med en tydlig rörelse i många danska författarskap just nu. Sedan Fogh Rasmussen-regeringen stramade åt flyktingpolitiken efter valet 2001 och Danmark slog följe med USA in i Afghanistan och Irak har något som börjar likna en dansk globallitteratur vuxit fram. En litteratur som på olika sätt försöker svara på det paradoxala faktum att Danmark i dag är ett land som är på samma gång mer slutet och mer storpolitiskt aktivt än någonsin.
Till denna nya danska världslitteratur hör pseudonymen Das Beckwerk (Claus Beck-Jensen), som i två absurda dokumentärromaner levererat en hisnande satir över det danska engagemanget för Iraks ”demokrati”. Men också Kirsten Hammann, vars roman ”En dråbe i havet” låter en kvinna upptäcka en genväg till u-länderna på ett hotellrum i Köpenhamn.
Men till skillnad från dem avstår Ejersbo från alla ironiska specialeffekter. På så vis känns hans trilogi närmare besläktad med den roman som den i främsta rummet mäter sina krafter mot: Karen Blixens ”Den afrikanska farmen”.
Ejersbos storverk är bland mycket annat ett försök att utmana friherrinnans efterhängsna koloniala idyller med en realistisk, postkolonial motbild. Samtidigt visar han hur mönstren fortsätter att upprepas, till och med när människor gör allt de kan för att stå emot dem. ”Revolution” och ”Liberty”: slagorden från nittonhundratalets frihetsrörelser står fortfarande för ett oinfriat löfte. Att stå vid sidan av förtryck och privilegier förblir trots allt bara en vacker dröm.