Bra litteratur ska riva upp något i själen, hävdade Maria Schottenius nyligen här på sidan. Den ska få gränsen mellan läsare och text att sväva, kan man tillägga. Liv och litteratur sätts i beröring med varandra. 1700-talets romanläsare kunde beskriva en så stark identifikation med romangestalterna att fysiska förnimmelser drar genom kroppen. De vankar i ångest över golvet, svimmar, gråter, ja, ylar av sorg över hjältinnans död.
Den samtid vi lever i förändrar inte bara våra sinnesförnimmelser, utan också vårt sätt att förnimma. Just denna föränderliga sensibilitet är utgångspunkten i litteraturvetaren Jakob Stabergs ”Sjukdomens estetik”, en serie djärva läsningar av några av den moderna litteraturens mer gåtfulla skönlitterära texter.
Han undersöker hur dessa texter genom att exponera mentala gränszoner – deliriet, hallucinationen, hysterin, vansinnet – svarar på samhällets spänningar och samtidigt strävar efter att vidga och förändra läsarens förnimmelsesfär. Nya medvetandeskikt och sinnestillstånd öppnar sig, vad de friska kallar sjukt.
Det är tveklöst ett spännande spår. Ordet estetik betyder just förnimmelsekunskap. Och sjukdom som levd erfarenhet handlar i hög grad om förnimmelser: andra, starkare, subtilare, aggressivare än de vanliga. Kanske kan man kalla sjukdom ett slags förnimmelsernas frizoner, särskilt inom den psykiska sjukdomsvärlden. Här är de regler som binder den vanliga sinneserfarenheten inte mycket värda: sjukt kan vara friskt, hallucinationer vara sanna och det overkliga verkligt. Tillstånd som hysteri, hypokondri och psykos skapar unika perceptioner. Identiteter kan upplösas och förvandlas.
Sjukdomens estetik är därmed att ge sig in i dimensioner och mentala former bortom den triviala vanligheten. För att själva uppnå den effekten har många författare experimenterat med olika droger. Flaubert önskade sig att hans roman ”Salammbô” skulle verka direkt på läsarens förnimmelser likt en dos hasch.
Staberg hävdar alltså att litterär gestaltning verkar och kan återverka som en stegrad sensibilitet. Det handlar om litteratur bokstavligen in på kroppen. Den blir ett revolutionärt fenomen, ett slags passager eller inbrytningar i vårt vanliga sätt att se och känna. Den kan (och ska) lösa upp ordning, visa fram förvildade former, flexibla kön, jag i förvandling, känslomässig söndervittring.
De läsningar han gör för att exemplifiera sin tes är sofistikerade. De sträcker sig från Heinrich von Kleists rätt bortglömda ”Prinz Friedrich von Homburg” över C J L Almqvist, Gérard de Nerval och Gustave Flaubert till Lars Noréns så kallade schizopoesi, exemplifierad av ”Salome, sfinxerna”. Att följa med in i Almqvists ”Drottningens juvelsmycke” är särskilt njutbart, en nedstigning i en värld av flimrande identiteter, androgyna drömmar, simulerat vansinne och stor melankoli (”något blåmörkt i hjertat”).
Andra läsningar blir delvis väl kryptiska. Staberg tenderar att göra sin analysväv alltför komplex; teorier och komponenter staplas i konstruktioner av terminologiskt glitter och aviga meningsbyggnader som skapar mer dunkel än ljus.
Men grundtemat är lysande. Litteratur kan öppna ett eget sensorium. Och bevisningen är övertygande. Vår förnimmelsesfär befinner sig ständigt i rörelse beredd att expanderas och tas i bruk för nya äventyr. Känn på frågor som: Kan skönlitteratur förändra din värld? Hur påverkar litteratur det du ser, hör, luktar, smakar och känner?