Det finns ingenting så tveeggat som att läsa James Ellroy. Man både älskar det och hatar det, och gränsen mellan att stötas bort och sugas in är hårfin. Hans text är en malström som borrar sig djupare och djupare ner i ett mörker som redan från början är totalt.
Han är en hårdkokt maniker, en megaloman egocentriker, en hypermjältsjuk machogalning, med en paranoid, knarkmarinerad hjärna och ett skrumpnat, amoraliskt hjärta. Han är direkt frånstötande. Och en av världens bästa författare.
Mycket få kvinnor i min närhet har genom åren uthärdat Ellroys stackatoartade machoprosa, hans kantiga telegramstil. Jag har framhärdat, försökt. Jag tillhör nämligen dem som fastnar. Villkorslöst förlorad. Och det är väldigt svårt att sätta fingret på varför.
Det är inte alls bara de vilda intrigernas oväntade subtilitet och precision, inte heller bara den osvikliga förmågan att locka fram en historisk periods inneboende perversion, inte ens att det mänskliga på ett närmast övernaturligt vis lyckas överleva och stå starkare på andra sidan all ondska. Det är allt det här på samma gång. Det är en paradoxal historisk och politisk och själslig reningsprocess.
Hela mänskligheten känns våldtagen efter läsningen av James Ellroy. Eller också är det bara så att läsarens sista oskuldsfullt idealistiska rester går förlorade. Ellroy gör rent hus med all idealism. Man kan alltså inte bara dundra rakt in i Ellroys universum. Det finns stor risk för att man inte fattar var man befinner sig och bara känner avsmak. Möjligen underlättar det att ha några grundförutsättningar klara för sig.
James Ellroy är fullständigt fixerad vid tiden och platsen för sin egen barn- och ungdom. Och då talar vi inte ens om hela USA, vi talar om det stenhårda Los Angeles mot den europeiserade slampan New York, och vi talar om femtio- och sextiotal. Årtiondena då USA förlorade sin oskuld. Och då Ellroys mor blev våldtagen och mördad, en händelse som fortfarande dominerar hans liv och skrivande.
Författarskapet kan i allt väsentligt delas upp i serier. Den första serien – ”Lloyd Hopkins-trilogin”, senare kallad ”L A Noir”, från åttiotalets mitt – utspelar sig på sextiotalet i ett gravt rasistiskt Los Angeles. Det är en trilogi som finns på svenska – ”Blodröd måne”, ”Nattens riken” och ”Nåd för de döda” – och består av regelrätta noir-deckare i rakt nedstigande led från Raymond Chandler till James Crumley, med den genuint osympatiske Lloyd Hopkins i huvudrollen.
Den sista volymen i trilogin ger med intrigens allt våldsammare krängande och alla närvarandes tilltagande vanvett antydningar om det som komma skulle, det som många uppfattar som höjdpunkten i författarskapet, de fyra volymerna i ”L A-kvartetten” från decennieskiftet åttio-/nittiotal.
Ellroy rör sigbakåt ett tiotal år och störtar rakt in i femtiotalets våldsamt idealiserade L A, sliter masken av Hollywood och visar USA som ett öppet, varigt sår. Bland de oändligt suggestiva ”Den svarta dahlian”, ”Den stora tomheten”, ”L A konfidentiellt” och ”Vit jazz” kan man utan tvivel hitta minst ett par som går rakt upp till toppen av listan över världens genom tiderna bästa kriminalromaner.
Sedan tyckte jag faktiskt att James Ellroy tappade styrfart. Han skulle till varje pris skriva The Great American Novel. När tegelstenen ”American Tabloid” dök upp i mitten av nittiotalet (med den rätt knackiga svenska titeln ”En amerikansk myt”) och försökte föra över den Ellroyska paranoian till en mer regelrätt historieskrivande form, ackompanjerad av ständiga (fiktiva) utdrag ur J Edgar Hoovers hemliga arkiv över smutsiga hemligheter, gick lite av Ellroys suggestionskraft förlorad.
Det konspirationsteoretiska tog överhanden och gick över styr. Tiden från femtiotalets slut till mordet på John F Kennedy är stenhårt strukturerad på ett sätt som inte riktigt verkade passa Ellroy, fem delar, fem år, exakt hundra kapitel som vart och ett begränsades till en huvudpersons perspektiv.
Men Ellroy framhärdade. Det skulle bli en trilogi, de följande delarna skulle bli ännu tjockare. Och nu fick de ta tid på sig. Andra delen i ”trilogin om Amerikas undre värld” hette ”Sextusen kalla” och lät vänta på sig i fem år. Men i denna krönika, som tar vid precis där ”American Tabloid” slutade, kändes det som om Ellroy hade släppt loss lite igen. Möjligen kände han sig inte längre lika hämmad av historien. Vägen mellan de båda Kennedymorden kändes starkare än den tidigare. Men en sista del i trilogin, ett sannskyldigt mästerverk, utlovades.
Då var det färdigt till sist, millennieskiftets maffigaste romanbygge. I slutet av förra året kom den sista och mest imponerande delen av James Ellroys tvåtusensidiga ”The Underworld USA Trilogy”, och den finns redan översatt till svenska. Med ”Blood’s a Rover” – ”Oroligt blod” i David Nessles väl fungerande översättning – begår nog faktiskt James Ellroy sitt storverk.
”Oroligt blod” är mer än sju hundra sidor tjock och rör sig från mordet på Martin Luther King och fram till Watergate. De fyra åren från -68 täcks upp av en sannskyldig matta av sammanvävda underjordiska trådar, den ena lömskare än den andra.
Det är en värld av dunkla högerkonspirationer där maktens alla aspekter är så tätt hopklumpade att det inte går att göra någon skillnad på maffian och regeringen, på FBI och Ku Klux Klan, på exilkubaner och rika högerextremister, på legosoldater och CIA. Alla hänger ihop, alla sprider sitt förödande gift över en tid som man i sin oskuld kunde få för sig var radikal.
Det underliga är att de tre intelligenta högerdårar som utgör romanens nav ändå låter sig påverkas av tidens vänsterbrisar. Det har i och för sig mest med kvinnor att göra, kvinnor som på olika vis brinner för politisk jämlikhet, men det står klart att också FBI-höjdaren Dwight Holly, Hoovers språkrör, den allseende unge ”fluktaren” Don Crutchfield och den slitne ex-polisen och ex-kemisten Wayne Tedrow jr (från ”Sextusen kalla”) faktiskt låter sig påverkas av strömningar i tiden.
En av de tre kommer att gå levande ur boken, en av de tre kommer att sitta i nuet och vara James Ellroys språkrör och titta tillbaka på år som var bortom all jämförelse i fråga om korruption, rasism, imperialism, utsugning och ren och skär terror. Han kommer med slocknad blick att titta tillbaka på ett kontinuerligt blodbad över hela den amerikanska dubbelkontinenten och han kommer att försöka förstå. Han kommer inte att lyckas.
Läsaren förstår desto mer, förfäras desto mer. Strukturen med de återkommande utdragen ur Hoovers hemliga arkiv – denne Hoover som i decennium efter decennium förgiftade den amerikanska själen – finns kvar, men den känns friare hanterad än tidigare.
I ”Oroligt blod” har James Ellroy återigen kastat loss, det är som om han har insett att ”Den stora amerikanska romanen” går alldeles utmärkt ihop med hans friare stil. Och hans fria stil är gränslös, allt är gränslöst, det svarta suget är apolitiskt och amoraliskt, och ändå finns moralen där och nafsar, liksom motvilligt, ändå vidrörs hans text av politikens nödvändighet gentemot ondskans ständiga hot.
Till det starkaste i romanen hör avsnitten från Dominikanska republiken. Maffian och den amerikanska regeringen samarbetar med exilkubaner och CIA om att försöka förvandla landet till det nya Kuba, eftersom det trots allt verkar rätt svårt att få bort Castro. Beskrivningarna av det amerikanska intåget i Dominikanska republiken – och för den delen Haiti – tillhör det vassaste som någonsin har skrivits om USA:s imperialism vid sjuttiotalets början. Och det vassaste som James Ellroy har skrivit.
”Oroligt blod” är en ytterst värdig slutpunkt på en trilogi som var på vippen att ta kål på en av våra främsta författare. På den totala utbrändhetens rand reste han sig, tog nya tag och skrev – varken mer eller mindre – The Great American Novel.