Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Bokrecensioner

James Joyce: ”Ulysses”

Erik Andersson lyckas väl med att återskapa sinnligheten och fyndigheten hos James Joyce. Och hans egen bok ger en god inblick i översättningsarbetet med ”Ulysses”. Bättre kan det inte bli, skriver Sara Danius.
Litteraturrecension

Skribent: James Joyce

Titel: ”Ulysses”

Översättare: Erik Andersson

Utgiven av: Albert Bonniers förlag

Konceptet är inget vidare. En roman om ingenting. En bok där det pågår en massa, men inget händer. En tegelsten dessutom, åtta hundra sidor, arton kapitel.

Tänk själva. Om året var 1917. Och någon hade sagt: jag skriver på en roman om tre ordinära människor en ordinär dag i en ordinär stad. Om människor som är som folk är mest. Det är varken tragiskt eller komiskt. Från tidigt på morgonen till sent på natten, timme efter timme. Ja, om man hade sagt, så intressant, hade man kanske inte varit helt uppriktig.

Eller om någon hade sagt: jag tänkte skriva en liten historia om en dag. Jag tänkte strö in lite homeriska paralleller, lite Odysseus, lite Penelope, man märker dem knappt. Spännande.

Eller om någon hade sagt: om Dublin utplånas från jordens yta, skall man kunna rekonstruera staden med hjälp av min bok, gata för gata, trottoar för trottoar, skyltfönster för skyltfönster. Dublin?

Eller om någon hade sagt: jag skall skriva en seriöst syftande bok där huvudpersonen är en toffel­artad och småsnål annonsackvisitör som driver omkring i Dublin med en hoprullad tidning under armen och en citrontvål i fickan, steker urindoftande njure till frukost, sitter på dass och tömmer tarmen medan han drömmer om att skriva en lukrativ kortnovell för en blaska som heter Titbits, äter smörgås och dricker vin på en pub, går på begravning, masturberar på en strand medan han låter blicken fara över en låghalt ung kvinna vid namn Gerty MacDowell, fantiserar om hur det är att vara blind, nynnar sånger  … Och så blir det limerickar också. Ja, då hade man nog sagt, glöm det.

Och just det, jag hade tänkt att allt skulle avrundas med ett kapitel om den vällustiga hustrun Mollys grubblerier medan hon ligger i sängen, och det skall inte finnas några punkter och komman och definitivt ingen stor bokstav, bara ett enda ordflöde, interpunktion är ändå överskattat.

Men just så blev det. En hel del tilldrar sig i denna exkrementiösa bok, men inget händer. Efter James Joyce är ingenting sig likt.

Tillkomsthistorien är nästan lika berömd som romanen. Den unge irländaren går i frivillig landsflykt tillsammans med sin fästmö Nora, hamnar i Pola, sedan i Trieste och därpå i Zürich, jobbar som språklärare och banktjänsteman, lever ur hand i mun, men ger inte upp tanken på ett stort, ja, gigantiskt, ja, encyklopediskt litterärt verk.

Romanen publiceras först som följetong i den amerikanska tidskriften Little Review. När det är dags för kapitel 13, den så kallade Nausikaa-episoden, hörs ett ramaskri. Det är där Leopold Bloom tillfredsställer sig själv medan han står och tittar på Gerty, en minutiös skildring av hur de förlorar sig i varandras blickar, allt toppat med kladd på skjortans nederdel. Åtal väcktes, anklagelsen löd: obscenitet. Först 1934 kunde ”Ulysses” tas fram ur giftskåpet och säljas till den engelskspråkiga allmänheten. Men då hade Joyce redan sett till att ge ut sin roman i Paris, med hjälp av amerikanskan Sylvia Beach och hennes bokhandel Shakespeare & Company, och året var 1922.

Det hela är en hjältesaga i egen rätt. Den kretsar kring den begåvade ynglingen som utsätts för prövningar och till sist går segrande ur kampen mot en oförstående värld genom att visa sig vara en konstnär av olympiska dimensioner, en modern Homeros som vigt sitt liv åt att skildra den lilla människans storhet.

I dag är berättelsen en annan. Joyce ses snarare som en prestigemedveten författare, därtill understödd av förmögna kvinnor som inte ställde några som helst motkrav. Han såg till att ryktet föregick honom, bland annat genom att år i förväg låta cirkulera ett tolkningsschema där de homeriska parallellerna framgick, liksom kapitlens koppling till kroppsorgan, kons­ter, färger, tekniker med mera. Originellt förstås, och roligt. Men berikar schemat läsningen? Inte så mycket som man frestas tro. Däremot var det bra pr.

Numera är det också känt att Joyce använde sig av låglitterära inspirationskällor, först och främst dagstidningar från den aktuella dagen. Men också Thom’s Dublin Directory från 1904 där han hittade stadsbornas namn och adresser, liksom namn på parker, affärer och pissoarer, därtill kartor, promenader, spårvägslinjer. Slangen i boken inspirerades av lärda verk som P W Joyces ”English as we speak it in Ireland” och J R Wares ”Passing English of the Victorian era: A dictionary of heterodox English, slang, and phrase”. Därtill kom periodiska skrifter som veckotidningen Titbits, med tvålreklam och allt.

När Sylvia Beach gav ut boken hade hon förberett en smart marknadsföringskampanj. Joyce var med på noterna. ”Ulysses” gavs ut i en numrerad upplaga om 1 000 exemplar, varav de första 100 som signerad lyxutgåva tryckt på handgjort papper. Boken blev omgående ett samlarobjekt som steg i värde, även exemplar ur den mindre dyra linnepappersutgåvan blev eftertraktade. En roman? Nja, mer en vara. Det skulle dröja många år innan ”Ulysses” blev en bok för alla, folk som Leopold, Stephen och Molly.

På svenska blev ”Ulysses” en bok för alla när Thomas Warburtons fina översättning kom ut omedelbart efter andra världskriget. Det var en begivenhet. I början av 80-talet kom så Warburtons korrigerade utgåva, också det en begivenhet.

I dag får vi vara med om ytterligare en händelse. En ny översättning kommer ut, byggd från grunden, därtill gjord av en framstående översättare, Erik Andersson. Boken är en fröjd för ögat, med turkosfärgat omslag, vacker typografi och elegant utformade satsytor. Till detta kommer ett fint efterord av Stephen Farran-Lee.

Hur låter James Joyce i dag, nästan sju årtionden efter Warburtons första version? Först och främst måste man säga att Warburtons översättning står sig förbluffande bra. Den är ledig, uppfinningsrik, intelligent. Sedan är det oundvikligt att enstaka ord och vändningar har åldrats och ibland till och med försvunnit, till exempel pluralformer på verb, som ”skola” i stället för ”skall”.

Erik Anderssons Joyce är häpnadsväckande modern. Inga gamla pluralformer, bara en trovärdig, böjlig, lekfull, påhittig, allskön prosa. Det är förstås själva poängen. Men inte nog med uppdateringen. 2012 års Joyce talar som en samtida, ja, han verkar nästan ha vuxit upp med svenska som modersmål. Det säger det mesta om Erik Anderssons skickliga hantverk. Allra mest slående – och allra mest njutbart – är att han lyckats så väl med den svåra konsten att återskapa sinnligheten och fyndigheten hos Joyce. Men inte genom att vara slaviskt trogen originalet, utan genom att vid väl valda tillfällen ta sig konstnärliga friheter, gärna i form av intrikat konstruerade rytmer, alliterationer och assonanser. Däri ligger storheten. Som här: ”Mannen som drunknade. En båt som vänder om på den blanka bukten i väntan på att ett uppsvullet bylte ska komma upp, vrida sig mot solen med ansvällt ansikte, saltvitt. Här är jag.”

Erik Andersson är trogen Joyce på andra sätt. Hans Joyce är på en gång smutsigare och mjukare än Warburtons. Smutsigare därför att avträdet har blivit skithus, och annat i samma raka stil. Och mjukare därför att prosan har blivit följsammare i all sin medvetna sinnlighet, närmast sångbar och definitivt pratbar.

Andersson lär ha ägnat fyra år åt arbetet med Joyce. Hans charmerande lilla bok ”Dag ut och dag in med en dag i Dublin” ger en god inblick i översättarens verkstad någonstans i de västgötska skogarna.

Men några gånger har Andersson sovit på sin post. En småsak kanske, men det finns ett stildrag som är karakteristiskt för Joyce. Han behandlar gärna föremål som subjekt i en sats. Döda ting och kroppsdelar för ett eget liv, som paraplyn, händer, tvålar, ögon, lökar – och de gör saker. Det betyder att föremål och kroppsdelar hamnar på samma nivå som mänskliga gestalter. Inspirationen kommer från filmens close up-teknik och får världen att stå fram i främmande belysning. Som i frukostscenen, när Molly känner lukten av bränd njure: ”Her spoon ceased to stir up the sugar. She ­gazed straight before her, inhaling through her arched nostrils.” Hos Andersson: ”Hon slutade att röra ut sockret med skeden. Hon såg rakt framför sig, drog in luft med de välvda näsborrarna.”

Fel är det kanske inte, men tämligen trubbigt. Joyce är systematiskt okonventionell i sitt sätt att återge vardagliga skeenden. Det är inte Molly som är subjekt i satsen, utan skeden. Vi ser skeden som i en närbild. Det finns ingen anledning att göra Joyce mer konventionell än han var. Som tur är sker det bara då och då.

I alla händelser har vi anledning att glädja oss. Erik Anderssons Joyce får oss att upptäcka vrår i svenska språket som vi inte visste fanns, nya ord, hela klanger, oanad innebörd. Bättre kan det inte bli.

Skribent: Erik Andersson Titel:

Skribent: Erik Andersson

Titel: ”Dag ut och dag in med en dag i Dublin”

Utgiven av: Albert Bonniers förlag