Jan Guillou skriver bättre än andra svenska journalister. Men har han någonsin skrivit så bra som i ”Ordets makt och vanmakt”? Orsaken är i så fall enkel. En författare kan nå högre nivåer när han får skriva om det som ligger honom närmast – och i denna bok om sig själv ägnar sig Jan Guillou för första gången helt åt sitt favoritämne.
Han är en man av rätta virket. Av tre åtalade i den så kallade IB-affären 1973 var han den ende som stod kvar på sin post och överklagade – för sakens och sanningens skull.
Med hjälp av upplysningar från Håkan Isacson hade Peter Bratt och Jan Guillou i Folket i Bild/ Kulturfront avslöjat att Sverige hade en olaglig underrättelsebyrå för infiltration i vänsterorganisationer och spionage åt bland annat Israel och USA. För detta åtalades de tre för spioneri. Om sina medåtalade hävdar nu Guillou att de bröt ihop under säkerhetspolisens hårda förhör. Om Peter Bratt: ”Han var inte densamme, hans blick irrade, de hade knäckt honom.” Om Håkan Isacson: ”Han mötte, bokstavligen, Jesus Kristus inne i cellen” och ”bestämde sig för att börja läsa teologi och bli präst i Svenska kyrkan.”
Och så var det bara en kvar. Jan Guillou knäcker man inte. Han är gjord av ekträ, eller har åtminstone lärt sig skriva så att texterna tycks tillverkade av exakt utskurna och systematiskt sammanfogade bitar av ek. Jämför man Guillous minnen från IB-processen med Peter Bratts ”Med rent uppsåt” från 2007 syns skillnaden. Om Bratts prosa är luftig är Guillous tät, om Bratt är sökande är Guillou konstaterande, om Bratt är tvivlande är Guillou dömande och om Bratt är överväldigad är Guillou överlägsen.
Överlägsenheten rår han inte för, däremot att han skyltar med den. I memoarerna talar han om ”min olyckliga fallenhet för storslaget poserande”. Han ger stor plats åt sina kritiker och väljer deras värsta omdömen när han citerar ur deras recensioner och polemik. Men övningen i ödmjukhet lyckas bara delvis. Boken som helhet är upplagd som en sekvens av prövningar som hjälten bemöter med hälsa, kraft och mod.
”Ordets makt och vanmakt” är en journalistikens och det offentliga samtalets historia från 1960 till i dag, rik på sammanfattande resonemang och tänkvärda tidsanalyser. Om Guillou själv får man klart för sig att hans bästa sida, prestationsförmågan, inte kan skiljas från hans sämsta, självhävdelsebegäret: ”Jag ville absolut vinna.”
Av allt att döma grundlades denna instinkt av pennalismen på internatskolan Solbacka. När någon kränker Guillou ger han igen, till exempel när han i Palestinagrupperna får klart för sig att det finns en infiltratör i sällskapet som skickar allt de gör vidare till Israels hemliga polis. Det är IB-agenten Gunnar Ekberg. Guillous uppgörelse med honom tillhör bokens höjdpunkter. Jämför man sedan Guillous minnen med Ekbergs egna – även IB-spionen ger märkligt nog ut memoarer denna vecka (se Lars Linders recension 31/8) – får man en lektion om memoargenrens selektiva minne.
Men den verkliga fajten står alltså mellan Guillou och hans poserande deljag, som ibland lagt sig i vägen för hans argument och ärende. Att denna självgoda figur överlevt så länge beror inte bara på Guillou själv, utan lika mycket på Sverige.
Olof Lagercrantz skriver någonstans att Sverige är tillräckligt stort för att landets intellektuella ska tro sig självförsörjande och vända sig inåt, men inte stort nog att åstadkomma något originellt. Jan Guillou är en produkt av denna provinsialism, som aldrig uppmuntrat honom att mäta sin storlek mot andra än manliga svenska kolleger som han endera underkänner eller dunkar i ryggen. Guillou själv antyder att det var samma inskränkta provinsialism inom efterkrigstidens svenska journalistkår, i ett framskridet stadium av förkalkning, som gjorde det lätt för honom och hela det radikala 1960-talet att erövra offentligheten.
Guillou berättar hur han en bit in på 1980-talet stöter ihop med före detta IB-chefen Birger Elmér. De gamla ärkefienderna blir nu vänner och träffas årligen i Elmérs äppelgård utanför Kivik för att spekulera fram intriger till Guillous Hamiltonböcker. Säkerhetspolitiska skeenden med väldiga insatser omsmälts till spionromanens fiktioner.
Detta säger något om hemligheten med Guillou: en spelteoretisk begåvning som gör att han kan tänka igenom ett scenario i flera led och med god precision förutsäga sannolika resultat och rimliga orsaker.
Men avsnittet om Elmér säger också något om Guillous bild av makten. Den består av manliga representanter för antagonistiska politiska krafter som försöker överträffa varandra i spelteoretiskt skarpsinne. Och det mest beklämmande: avsnittet säger något om ett Sverige där kretsen av spelare inte är större än att Guillou kan bli personlig vän med eller fiende till alla.
Det var Olof Palme som under IB-affären avfärdade Guillous och Bratts avslöjande som pojkboksfantasier. Ju längre jag läser, desto säkrare blir jag på att Palme i viss mening hade rätt. Guillous bild av makten är verkligen en pojkboksfantasi, och därför har det varit naturligt för honom att förvandla sina inblickar i maktens värld till pojkböcker av ädlare slag.
Fast det kusliga är att Guillous pojkbokshypotes – att makten utövas konspiratoriskt, potentiellt sett är centrerad, korrumperar sina innehavare och leder till rättsövergrepp och våld – visat sig så fruktbar att man frågar sig om den inte delvis är sann.
Därmed är vi framme vid förklaringen till att Guillou är begränsad som diktare men svåröverträffad som spionförfattare och publicist. Eftersom Guillou gjort ”makten” till sitt huvudbegrepp – se till exempel boktiteln – har han vant sig att raskt teckna in aktörerna i specifika maktrelationer men gjort sig blind för litteraturens grundfråga: Hur känns det att vara människa?
Men samma förmåga att urskilja positionerna i maktens maskin är grunden för de bägge ting som gör honom stor. Det första är att han skarpare än andra förklarat världsordningen. I regel har han förklarat den som ett maktspel inför vilken majoriteten av oss har att välja mellan att gilla läget som maktlösa statister eller att göra motstånd.
Det andra är att han förenat sig med motståndsrörelsen, inte av ideologi, utan som första princip: det är rätt att göra motstånd. Lärde han det av Jan Myrdal? ”Ingen författare har någonsin påverkat mig mer än han.” Lärde han sig det på skolgården?
Hur som helst har Jan Guillou, trots sin uppblåsthet och med ett stort mått list, förblivit devisen trogen. För det har han min och många andras uppriktiga beundran.