Jan Kjærstad: ”Jag är bröderna Walker”

Det är kris, nationens överlevnad är hotad, och Odd Marius Walaker, Norges mäktigaste man, sitter naken på taket till ett höghus i Oslo och funderar på hur han skall klara skivan. Eftersom Odd är en romanfigur hos Jan Kjærstad är detta inte en vinnarposition, utan ett av alla de högmodets krön som går före fall. De verkliga segrarna kommer när hjälten ligger slagen till marken, med näsan i gruset, som när den 14-årige Odd många år tidigare flög av cykeln, splittrade glasögonen och såg världen ur en helt ny vinkel, i ett kalejdoskopiskt ljus. Då blev tillvaron komplicerad och han själv blev bröderna Walker, ett jag med dubbelblick, men med ett förlorat ”a” i namnet. Till den vuxne Odds försvar måste sägas att han inser att han måste klättra ner från taket och stoppa näsan i de dagböcker han skrev från 1984 till 1986, under de år då han var mellan 14 och 16. Där finns, om inte krisens lösning, så i alla fall möjligheterna, och fantasin.

Kjærstads nya roman, ”Jag är bröderna Walker”, består till större delen av den unge Odds dagbok, interfolierad, i ordets bokstavliga mening, med svar till en hjärtespalt som Odd spökskriver åt en äldre kvinnlig bekant. Därtill en berättelse i tredje person om krisläget ett obekant antal år in på 2000-talet. På ett plan går det att läsa romanen som en pubertetsskildring, med allt vad en sådan brukar rymma: äventyr och pojkstreck, första förälskelser och grubblerier över de vuxna, kunskapstörst och sexuellt övertryck. På ett högre plan handlar det om en lovsång till skriftkulturen, till berättelsens makt. Efter fallet av cykeln börjar Odd föra dagbok, först slängigt och lite puerilt, sedan alltmer nyanserat och betydelserikt. Med skrivandets hjälp ser han att det finns många möjliga verkligheter och att de ligger tätt intill varandra. Men det magiska tänkandet och det visionära seendet är förmågor som de flesta bara har under några få år i ungdomen; hur bevara dem?

Det är en fråga som inte bara Odd utan även läsaren har anledning att ställa sig. Läst enögt kan denna roman te sig påfrestande lojal mot en tonårig pojkes perspektiv på tillvaron, mycket bröst, sköten och tunga pungar blir det. Men det krävs en liten vridning på kalejdoskopet för att man skall få syn på hur intrikat romanen är komponerad och upptäcka alla berättelser i berättelsen, och Kjærstad har lagt ut spår i form av kinesiska askar och tematiska trådar som knyter ihop hans labyrintiska författarskap.

Inte ens uppväxtskildringen skriver in sig i kända mönster, Odd frigör sig inte från sin familj, smäller inte igen dörren efter sig på väg ut i världen. Han upptäcker i stället nya sidor hos sina föräldrar, de är inte de klichéer han har trott dem vara, utan komplexa personligheter med tunga erfarenheter i bagaget. Några av romanens finaste sidor skildrar Odds kärleksfulla oro för föräldrarna och hans ansträngningar att rädda ett äktenskap han tror är på väg att gå sönder.

Här finns också en uppgörelse med den maoistiska rörelse som så många av den norska författargenerationen före Kjærstad gick med i. Odds pappa är sinolog och religionshistoriker. Hans maoistiska studenter skäller ut honom vid ett tillfälle när den 14-årige Odd är med sin far på universitetet. Sonen blir förstås mycket mer upprörd än fadern och glömmer inte upplevelsen. Episoden är nu inte ett exempel på förenklande psykologisk förklaring av barndomens trauman och varför en generation väljer den ena eller andra hållningen, snarare är den en av romanens många skildringar av hur starka känslor och brinnande intresse ­ibland slår över i fundamentalism. Pappan som läser Konfucius och studenterna som viftar med Maos lilla röda har intresset för Kina gemensamt, men de befinner sig på olika sidor av en gräns.

Gränser och gränsöverskridanden är ett centralt tema i Kjærstads författarskap och även i denna roman. Han har alltid bejakat moderniteten, nya tekniska och vetenskapliga insikter och landvinningar utvidgar medvetandet, att framtidens bibliotek ersätter böcker med datorer behöver inte vara en katastrof, inte heller att skriften i allt högre grad får konkurrens från andra medier. Men Kjærstad är också moralist. Här förlägger han handlingen till 80-talets början, innan persondatorerna ersatte skrivmaskinerna. Det är musikrörelsens och väns­tergruppernas tid, film är fortfarande bäst på bio och dikt och dagböcker skrivs med penna. Men i detta 80-tal finns också redan allt det som kommer att bli så mycket mer framträdande några decennier senare. Ett medieutbud som reducerar människor till bifigurer i en tvålopera i stället för att vidga deras världsbild, erotiska tonårsfantasier som slår över i våld och tortyr, politisk debatt som ersätts av personsökande bomber.

Mot detta sätter Kjærstad förmågan att förena många olika perspektiv, förkroppsligad i Odds historielärare, en man som av sina elever reducerats till ”Gamle Hellas”, en före detta medlem i det fascistiska Nasjonal Samling, men som i själva verket varit agent åt motståndsrörelsen med djupa kunskaper inte bara i perserkrigens historia utan också i klassisk kinesisk konst. Inte så att Kjærstad har gått och blivit kulturkonservativ bildningsnostalgiker (läs: närmat sig Dag Solstad), men han lyfter tydligare än i tidigare romaner fram det som gått förlorat i det moderna samhället och insisterar på ett kategoriskt imperativ: konsten måste vara på allvar. Man måste skriva, inte bara som om det gällde livet, utan som om det kunde rädda liv.