Kanske skulle de två svenska journalister som tillfångatogs i Etiopien nyligen ha klarat sig bättre om de hade lånat ett eller annat överlevnadsrecept av den 84-årige svenske skriftställaren Jan Myrdal.

Liksom Martin Schibbye och Johan Persson har Myrdal varit våghalsig nog att slå följe med upprorsrörelser som jagas med ljus och lykta av regeringsarméer och milisgrupper. Senast var det förra året när han var gäst hos den marxistiska naxalitgerillan i delstaten Chhattisgarh i nordöstra Indien.

Där, och på andra håll i miljardlandet Indien, har regeringen sedan november 2009 anställt rena utrotningskampanjen mot naxaliter för att en gång för alla få slut på det väpnade naxalitiska fattigbondeupproret, som inleddes i Västbengalen redan 1967. Med en förskönande omskrivning kallas det officiellt en ”lågintensiv konflikt” eller ett ”subkonventionellt krig”, där myndigheterna har hakat på USA:s urskillningslösa globala ”krig mot terrorismen” sedan 11 septemberattackerna 2001. Fast som Myrdal snabbt noterade, New Delhis krig mot naxaliterna är tvärtom högintensivt, med en insats av över 100 000 soldater och poliser och med många miljoner människor direkt drabbade av vad som snuddar vid försök till folkmord.

Själva krigets fasor avstår Myrdal från att nosa närmare i. Och han avhåller sig klokt nog från att leka med gerillasoldaters karbiner eller posera under deras röda flagga med två stjärnor och en pilbåge. I stället låter han sig eskorteras i många dagar genom djungel och bergstrakter, än till fots med artritvärkande knän, än med jeep eller motorcykel, än buren på bår av artiga gerillapojkar. Ändå får han se mycket och träffa många slags människor i de isolerade djungelbyarna, där naxaliterna mot alla odds har byggt upp en märkligt komplett samhällsstruktur, Janatana Sarkar. Här kan han också föra långa samtal med representanter för Indiens Kommunistiska parti (maoisterna), däribland den uppenbarligen karismatiske GS, det vill säga Generalsekreteraren, alias Ganapathi, alias Muppala Lakshmana Rao.

Om sådana mödor och möten har Sveriges flitigaste skildrare av revolutionärer i tredje världen nu skrivit ett lika läsvärt som rörigt opus, ”Röd stjärna över Indien. Reflektioner när jordens fördömda reser sig”. Titeln anspelar förstås på amerikanen Edgar Snows klassiker ”Röd stjärna över Kina”, som tillkom efter författarens möte med Mao Zedong under den kommunistiska gerillaarméns Långa marsch 1934–36. Snows bok blev en ögonöppnare för många västerlänningar. Läsare av Myrdals nya Indienbok lär också spärra upp ögonen av förundran och fasa över hur hundratals miljoner indier tvingas leva under brutalt våld och förtryck i världens största demokratiska stat.

Ty naxaliternas kamp har mycket långa anor. Vad britterna kallar ”Myteriet” och vi andra brukar benämna ”Sepoyupproret” kallar de flesta indier av alla politiska schatteringar ”Det första indiska kriget för självständighet 1857–59”. Och sedan dess har det fortsatt, med och utan brittiska kolonister, med och utan Gandhis ickevåldsaktioner, före och efter Indiens självständighet 1947. Revolter, blodiga revolter, här och var nästan revolutioner, oftast sprungna ur de kastlösa, daliterna, och stambefolkningarna, advasierna – tillsammans cirka en fjärdedel av landets befolkning.

Det är förstås inte enbart naxaliter, en av flera kommunistpartiavknoppningar, som gjort och gör uppror. Att Delhiregeringen just nu satt i gång ett nära nog utrotningskrig i Chhattisgarh beror säkert inte minst på upptäckten av enormt rika järnmalms- och andra mineralfyndigheter där.

Jag lämnar gärna därhän författarens långrandiga analyser av att just de maoistiska naxaliterna enligt honom har den mest korrekta politiska analysen av alla indiska partier – Myrdal citerar alltjämt Maoteser, med ”nya ögon”. Betydligt intressantare är andra av hans funderingar när han till natten försöker slumra till på en presenning mellan gerillakamraterna i tältets djungelhetta.

När Jan Myrdal summerar 70 års liv som ”svensk revolutionär” tvingas han för sig själv erkänna att ”kultur” i vid mening ofta är minst lika viktigt som ”klass” i politiken. Vad gäller klass citerar han gillande den store indiske statsmannen Nehrus ord att politik framför allt handlar om medelklassens önskan att finna medel till självförverkligande och eget avancemang. Det kan gälla även socialister som en Marx, en Lenin, en Mao, en Erlander, en Palme. Eller en Myrdal.