På första dejten dök jag aldrig upp; skam till sägandes hade jag glömt bort att vi stämt träff. På den andra berättade hon – en blyg tjej med dålig hy och sorgsna, svarta ögon – om sin passion för brittiska romanklassiker. Sista gången vi sågs gav hon mig en tjock Penguinpocket, ”för jag har aldrig förr träffat en pojke som tycker om böcker”, sa hon vemodigt och tog farväl med en hastig kram.
Ändå dröjde det många år innan jag läste ”Pride and prejudice”, dels för att mitt litteraturintresse snarare kretsade kring ”On the road”, ”Jack” och annat som bekräftade mitt testosteronstinna nittonåriga ego, dels för att Jane Austen aldrig har varit en författare som man kan plocka intellektuella poäng på. När jag väl gav boken en chans sträckläste jag den naturligtvis, samtidigt som jag inte kan minnas att jag någonsin greps av den snåriga kärlekshistorien mellan Elizabeth Bennet och mr Darcy, eller fastnade för de städat högborgerliga miljöerna och kyska intrigerna.
Redan på 1800-talet avfärdades böcker skrivna av engelska kvinnor som ”tevattensromaner” av den gryende svenska litteraturkritiken, som sällan ägnade dem något utrymme. Föreställningen om en ointressant, pysslig salongslitteratur skriven av och för kvinnor präglar än i dag bilden av Jane Austen; motvilligt erkänner man kvaliteterna i hennes hantverk, men inte hennes storhet som författare.
”Så har det blivit ett varaktigt mästerverk av något, som kan tyckas så flyktigt som en fruntimmersroman”, noterade Per Hallström om ”Pride and prejudice” 1914, ett omdöme som ekar i Cristine Sarrimos beskrivning av Austen som ”en finlitterär Harlekinförfattare” i SvD 1997. Jämfört med en författare som Charlotte Brontë, vars ”Jane Eyre” är en ständig referenspunkt i den feministiska diskursen, saknar Jane Austen de symboliska dimensioner som inbjuder till närläsning och nytolkning. Snarare har det varit de kontextuella perspektiven: Edward Saids postkoloniala diskussion om ”Mansfield park”, spekulationerna om att Austen ska ha haft ett homosexuellt förhållande med sin egen syster (!), som har gett nya uppslag till studiet av hennes böcker.
”Pride and prejudice” skrevs mellan 1796 och 1813, översattes första gången till svenska 1920 av C A Ringenson och kom snart i en modernare tolkning av Gösta Olzon 1946 – som dock tog sig rätt stora friheter med texten. När nu ”Stolthet och fördom” kommer i nyöversättning av Gun-Britt Sundström har man återgått till originalet och samtidigt gett texten bättre flyt.
Över lag är nyutgåvan en stor förbättring, särskilt vad gäller det helt centrala i romanen: ironin. Förmågan att uppfatta textens humoristiska klanger sägs av experter vara helt avgörande för läsarens uppskattning av Jane Austen. Och humor, i synnerhet dess mer syrliga varianter, är som bekant oerhört svårt att överföra till ett annat språk.
När jag läser Sundströms översättning blir det för första gången tydligt för mig hur skickligt Austen tryfferar romanen med små överdrifter, sarkasmer, nålstick av spydighet, utan att läsaren för den skull tappar engagemanget i intrigen. Humorn gäller särskilt gestaltningen av bokens karikatyrer, Elizabeths ytliga och giriga mamma mrs Bennet och den fjäskige och inbilske mr Collins, den släkting som aspirerar på att överta familjegodset.
För ”Stolthet och fördom” handlar också i hög grad om ett samhällsskikt där äktenskapet med en man av börd inte bara är den enda lämpliga karriären för en kvinna, utan också, tack vare systemet med fideikommisser som endast kan gå i arv mellan män, det enda sättet att behålla familjens egendomar. Om Elizabeth och hennes fyra systrar är ogifta när fadern dör ärvs godset av mr Collins, något som gör jakten på en lämplig make till mer än ett svärmiskt äventyr (i sitt efterord beskriver Malte Persson, med en spetsfundig ordlek som inte står Austen långt efter, situationen som ett – ”äktenskapligt – chicken race”).
Därför är det så intressant att den enda figur i ”Stolthet och fördom” som framför en kritik mot detta orättvisa system också är romanens mest osympatiska karaktär: den dominanta och odrägligt pompösa matriarken Lady Catherine. Hur menade Jane Austen? Ska vi tolka detta som en indirekt attack på den patriarkala strukturen, eller snarare se det som ett uttryck för författarens konservatism och politiska omedvetenhet?
Troligen varken eller. ”Stolthet och fördom” är en romantisk komedi, inte en samhällsroman; i den mån den alls behandlar sin samtid är det i en eftertrycklig ratificering av de befintliga hierarkierna. Det är i mångt och mycket en bok om föraktet mellan sociala skikt: mellan män och kvinnor, föräldrar och barn, mellan den vanliga överklassen och den otroligt förmögna superklassen. Och, någonstans bortom alla dessa sediment av överlägsenhet och likgiltighet, möjligheten att bli sedda och älskade för dem vi är.
Vilket slutligen för oss till mr Darcy, som är bokens romantiska objekt och egentliga fixpunkt. Jag misstänker att det är genom sin porträttering av industrialismens alfahanne, av mannen som inte är utåtriktad, galant eller sentimental (som skurken och lättingen Wickham), utan snarare butter, behärskad och rationell, som ”Stolthet och fördom” har blivit en av världslitteraturens mest kanoniserade böcker. Colin Firth och hans blöta skjorta i tv-serien från 1995 gjorde mer för romanens popularitet än alla nyöversättningar i världen.
Problemet är bara att det arroganta och egocentriska mansideal som romanen och dess läsare trånar över, och som generationer av män har uppfostrats att efterlikna, i sin verkliga skepnad aldrig skulle få för sig att slösa tid på en ”tevattensroman”.
Det är åtminstone den ursäkt jag har, att det var min inre mr Darcy som fick mig att ta emot hennes vackra bok med sådan nonchalans och otacksamhet. Av alla ironier i ”Stolthet och fördom” är det nog den som svider mest.