Litterära barndomsskildringar dröjer gärna vid detaljer och fragment i växandets chocker så att barndomen blir en evig plats att återvända till, fast den som vuxit upp vet hur svårt det är att få barndomen tillbaka som annat än bleka minnen.
Janet Frame är en av de författare som lockat mig i flera decennier med sin uppspärrade blick på sin nyzeeländska barndom under första hälften av 1900-talet. Hennes stora genombrott, den självbiografiska trilogin – ”Till landet Är” (1982), ”En ängel vid mitt bord” (1984), ”Sändebud från Spegelstaden” (1985) – registrerade verkligheten både drömskt och hyperrealistiskt.
Jag minns hennes texter som systrar till Sylvia Plaths dikter, och med samma psykologiska känsla för det vilsekomna och ledsna som hos Tove Jansson. Här framträder en människa med något vilt ömtåligt som redan slagits sönder inom sig, som alltid jämför sig med de hela och oskadade. Samtidigt finns Frames starka självmedvetenhet i stilen: trösten i självhävdelsen och skrivandet.
Hon skriver ofta om sin stora, fattiga familj som var både lågmält harmonisk och olycklig på sitt eget sätt, om hur hon misslyckades med att bli lärare och blev intagen på mentalsjukhus efter en felaktig diagnos om schizofreni. Där tillbringade hon åtta år av elchocker, isolering och övergivenhet innan hennes skrivande räddade henne från en slutgiltig lobotomering. En läkare fick syn på en tidningsnotis om ett pris hon fått för sina debutnoveller och stoppade ingreppet.
Men självföraktet som ympades in i henne under så många år har hon sällan uttryckt så vackert och liksom organiskt som i den självbiografiska romanen ”Mot ännu en sommar”, som nu översatts till svenska. Den skrev Janet Frame redan 1963 men beslutade att den inte fick ges ut under hennes livstid, eftersom hon ansåg den vara för privat. Så personlig att manuskriptet måste vänta i två inbundna exemplar, förvarade på skilda platser fram till hennes död 2004.
Just detta gör det lätt att förvänta sig en roman som går – som om det var möjligt – ännu djupare än hennes tidigare. Men här finns ingenting som ytligt sett är mer avslöjande än något annat av hennes verk. Kanske är smärtpunkten i ”Mot ännu en sommar” snarare att den handlar om en författares tafatta liv i mogen skördetid. Grace Cleave från Nya Zeeland är framgångsrik och prisad romanförfattare. Hon är allt hon drömde om att bli, och det förändrade ingenting. Hon är fortfarande lika bortkommen.
Frame skildrar hur hennes alter ego – jag gör den läsningen motvilligt eftersom hon faktiskt valt ett annat namn för sin huvudperson – lever ett isolerat liv i London. En dag får hon en inbjudan att över en helg hälsa på en journalist och hans familj på landet. En liten utflykt, ett avbrott från storstadsintellektualismen och kraven från den tunga skrivmaskinen som står framme, ett möte mellan nyzeeländare i exil dessutom. Det är sådant som människor gärna gör, säger sig Grace och tackar mot bättre vetande ja.
Skildringar av socialt tafatta människor är alltid plågsamma att läsa. I texten finns den för sena kvickhetens esprit d’escalier inbyggd. När man läser om hur Grace Cleave kliver in i denna småbarnsfamilj på 60-talet och inte ens kan hälsa utan att efteråt skärskåda och bedöma sekunden det tog att öppna munnen lider man av att inte kunna ingripa med lite svalkande kallprat.
Grace Cleave är fortfarande det där skygga barnet som aldrig hört hur mycket självmedvetenhet det ligger i upptagenheten med hur man tar sig ut. Men det har som bekant aldrig hjälpt en enda tonåring som skälver tunnklädd i kylan, så varför skulle det hjälpa en författare som vant sig vid att inte känna sig som en människa? Som känner sig som en flyttfågel eller som en ”automat som inte är riktigt tom men på grund av ett fel i mekanismen aldrig kan ge svar”.
Det är en underbar plåga att läsa den här boken. Jag sugs inte ner i den på samma sätt som i de böcker som gjorde Frame stor i Sverige på 80-talet. Men de berättelserna var mer dramatiska, nu handlar det om lugnet efter stormarna, när en orolig människa vant sig vid sig själv och sörjer vetskapen om att flera förändringar blir det inte före den sista. Döden är lika närvarande som i resten av Frames verk, och det finns som vanligt bara en lindring av dödsmedvetenheten: litteraturen.
Trots all framgång är Grace Cleaves starkaste identitet den som misslyckad människa, en som alltid gör andra besvikna. Det gör ”Mot ännu en sommar” till en av de vackraste romanerna om frihet, fast den handlar om att känna sig hemlös. Den håller upp en smutsig spegel för vår tid: prestation är inte vägen till självkänsla, framgång läker inte känslor av tomhet. Grace Cleave fångas hela tiden in av det förflutna, av förhållandet till modern som var det hon själv aldrig blir: vuxen i sina egna ögon. Det pinsamma i detta uttrycker Frame med förtvivlans komik: ”Varför fortsatte hennes forna liv att bryta ut och spotta farliga minnen över hennes veckoslut?”
Oavsett Frames egna skäl till att låta denna roman vila outgiven har den inte åldrats. De gamla frågor den ställer om sensibilitet och normalitet, om utanförskap och rumsvärme känns bitande nya: förstår vi hur ödesdigert det är att leva i ett samhälle och inte känna sig som en människa?