Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Jason Diakité: En droppe midnatt

Foto: Therese Öhrvall

Kristina Lindquist recenserar Jason Diakités bok ”En droppe midnatt”.

Biografi

Jason Diakité

”En droppe midnatt”

Albert Bonniers förlag

Foto: ”Ingen vill läsa din bok om fattiga svarta människor i Södern.”

Nej, Madubuko Diakité förstår inte varför sonen ska åka till South Carolina och rota i släktens olyckor. ”Vi får inte framstå som fattiga. Vi är inga offer.” Men läsaren förstår. Jason Diakité känner sig lika vit i Harlem som han känner sig svart i Lund, och har byggt sin tillvaro i mellanrummen. Känslan av hemlöshet släpper inte taget.

”En droppe midnatt” är en biografi över en familj och ett land, där själva stoffet stundtals ger svindel. Som det faktum att författarens faster faktiskt var plats på The Audubon Ballroom kvällen då Malcolm X sköts till döds. Eller episoden när fadern som ung ska besöka en flickvän i Georgia; prydliga kläder spelar liten roll på en plats där svarta kroppar kan slängas i floden helt utan konsekvenser. Att vara svart man i en hyrd bil räcker alltså för att tvingas följa med till stationen, och den kvällen är dödsångesten så stark att han sover uppe i en trädkrona: ”Så mycket för att ’look sharp’. Jag slutade ändå uppe i ett träd som en fucking apa.”

Läs även: Jason Diakité: Plötsligt såg jag farbror Obi bakom Trump i tv. Hur kunde det hända?

Det är passager som med enorm kraft skriver fram den absurda förnedring som rasismen fortfarande innebär för USA:s svarta befolkning. När Jason Diakité till slut kommer i väg västerut blir mötet med ett bomullsfält i South Carolina en avgörande upplevelse, och en plötslig tidsresa i förfädernas öde. Den vita tussen i hans hand ter sig som en våldets madeleinekaka, som öppnar dörrar mot det historiska mörkret och en logik där människors kroppar var handelsvaror.

Debutanten Diakité har en sympatiskt prövande ton, och ser till att sänka garden även kring de sorger och tillkortakommanden som tillhör nuet. Han skiljer sig, han lever i känslan av att vara en dålig son, han gör misslyckade försök som rappare, innan det lossnar. Det är ett tilltal som öppnar sidorna för läsaren och skärper hennes blick.

Läs även: Jason Diakité: Medborgarna kommer att vakna, det är jag säker på – det kommer en motrörelse

Samtidigt bär den pratiga prosan i ”En droppe midnatt” tydligt nybörjarens märke. Om varje replik ska förses med metainformation om att någon skrattar, skakar på huvudet eller slår ut med armarna så bör det nog göras med lättare hand. Och visst finns det goda poänger med att förbehållslöst bjuda in läsaren i sin arbetsprocess; det skapar inte minst en förankring i ett gemensamt nu. Men konsekvensen blir också att Diakité själv underkastas denna process, och inte riktigt lyckas ta kommandot över berättelsens linjer.

Med detta sagt är det en stark och säregen upplevelse att läsa sig ner längs det amerikanska rasförtryckets rottrådar, bara några dagar efter att en klassisk rasist har blivit vald till landets president. Och när Jason Diakité skriver att färgen på hans hud ibland har fått honom att ifrågasätta hela sin existens, så är det ingen berättelse om Donald Trumps USA. Det är en berättelse om oss.