När jag flyttade ifrån min lilla etta vid Möllevången i Malmö, någon gång i början på nittiotalet, fick inte Ayla följa med. Jean M Auels böcker om cromagnonflickan som växte upp hos ”plattskallarna” rensades bort. Hittills hade de samsats om utrymmet på hyllplanen av obehandlad furu med Kathy Acker, Herman Hesse, Karin Boye och Sylvia Plath, men nu skulle de bort.
Jag skulle börja läsa i Lund och hade drabbats av en gryende insikt om att det är skillnad på böcker och böcker. Alltså packades serien ner i svarta sopsäckar tillsammans med en pastellfärgad bussarong som jag stulit från Värnhems sjukhus och ett par fula vita tofflor som jag klapprat omkring med på avdelning 34. Aldrig mer vårdbiträde. Aldrig mer skräplitteratur.
Nu är hon tillbaka i mitt liv, Ayla, och jag tycker att jag behandlade henne orättvist när jag gjorde henne till något pinsamt, något att skämmas över i min längtan efter att passa in och platsa. Jag läser ”Grottbjörnens folk” och förflyttas bakåt i tiden, inte till stenåldern utan till 80-talet när jag var tretton år och bodde i Svedala och tillbringade mesta tiden i stallet eller med en bok.
Ayla var precis så som jag ville vara. Hon klarade sig själv, ensam i vildmarken, med sin häst och sitt tama grottlejon Lillen. Hon behövde ingen annan, särskilt inte dem som behandlat henne illa. Ayla var stark och modig och klok.
Det var inte alls svårt för en ensam flicka i 80-talets Sverige att identifiera sig med den utstötta cromagnonflickan. Auel skriver om utanförskap och längtan, om känslan av att inte höra hit, att vara ägnad åt något annat, att vara annorlunda.
Ayla är en klassisk flickbokshjältinna, en Kulla-Gulla, Pollyanna eller Anne, utrustad med vapen och exceptionella sinnen. Ingen ser så bra, känner dofter eller uppfattar ljud så väl som Ayla.
Naturligtvis är hon också, på flickboksmaner, oändligt godhjärtad och förlåtande. Hon upphör aldrig att känna lojalitet mot plattskallarna, trots att hon behandlats illa, våldtagits och slutligen förvisats till vildmarken för att dö. Ayla väljer att minnas Iza, den kloka medicinkvinnan, och Mog-Ur som tog hand om henne som om hon var deras egen dotter, snarare än hövdingens son som våldtog henne.
Hon får såklart sin upprättelse, Ayla. Efter att Klanen – neandertalarna – drivit bort henne bestämmer hon sig för att söka efter sitt eget folk, De andra, de som är lika långa och blonda och blåögda som hon själv.
I ”Hästarnas dal” möter hon sin like, Jondalar med ljust blå ögon och muskulös kropp. Hon räddar hans liv och han lär henne att tala. Dessutom inviger han henne grundligt i Njutningen, vilket onekligen är en av förklaringarna till att böckerna om Aylas öden och äventyr sålts i 45 miljoner exemplar. Tillsammans med Jondalar blir hon hel, en kvinna med både huvud och kropp. (Det kan man ju ha synpunkter på, förstås, den där idén om att en kvinna behöver en man för att bli människa.)
Tillsammans beger sig Ayla och Jondalar på en lång vandring för att förenas med hans folk, Zelandoniis, som betraktar sig själva som högre stående än plattskallarna. Jondalar civiliserar alltså Ayla, tar henne från det primitiva, det otämjda, till det mera civiliserade och kultiverade. Ungefär som doktor Higgins och Eliza eller Edward och Vivian i ”Pretty woman” – mannen står, i aristotelisk dualistisk anda, för det upplysta och förfinade medan kvinnan är det spontana och vilda. Tillsammans blir de hela, en syntes mellan natur och kultur.
I den sjätte boken, ”De målade grottornas land”, som nu avslutar serien, har Ayla och Jondalar blivit föräldrar till Jonayla. Ayla har blivit utvald av Stora Modern att bli en Zelandonii, alltså en medicinkvinna, och försöker, enligt baksidestexten ”finna en balans mellan sina uppgifter som nybliven mamma och sin utbildning till andlig ledare och helare”. Ayla har alltså förvandlats från modig och stark flicka till livspusslande småbarnsmamma.
Tja. Vi kanske alla måste den vägen vandra, tänker jag, men tycker nog att förlaget ger en orättvis bild av Auels avslutande bok om Ayla. Det är nämligen mycket mer spännande än så. Auel formulerar i själva verket en massiv civilisationskritik med udden riktad mot monogami och heteronormativitet. Den nyvunna kunskapen om reproduktionens mysterier slår ned som en bomb under Moderfestivalen. Insikten att också männen har en avgörande roll i barnavlandet väcker svartsjuka och ägandebegär hos männen. Matriarkatet och den fria, lustfyllda sexualiteten hotas och mannens förtryck av kvinnan och hennes kropp tar sin början.
Nu, när mannen vet att hans vätska skapar barnet som växer i kvinnans kropp, vill han vara säker på att inga andra, främmande och konkurrerande vätskor når in i hans kvinna. Hon ska bara vara hans, liksom barnen han skapar och hon föder.
”Den nya Kunskapsgåvan skulle förändra världen”, skriver Auel och det är bara att ge henne rätt. Det element av ägande som smyger sig in i relationen mellan Ayla och Jondalar efter att Jondalar förstått vilken kraft det finns i hans vätska är fortfarande ett bärande inslag i mänskliga relationer. Om det är primitivt eller civiliserat kan man naturligtvis diskutera.
Nu står i alla fall Auel i min bokhylla igen, sex blanka tjocka böcker, mellan Asimov och Auster, som om hon aldrig varit borta.