Jag kan inte minnas när en roman senast var så hyllad i USA som Jennifer Egans ”A visit from the goon squad”. Boken toppade i stort sett alla stora dagstidningars listor över fjolårets bästa böcker, den tilldelades såväl National book award som Pulitzerpriset och ska nu filmas som miniserie för HBO.
Jag har tidigare förälskat mig i Egans noveller, som flitigt publiceras i The New Yorker, men drog mig ändå lite för att läsa ”A visit from the goon squad”. Anledningen var att jag fått för mig att det var ännu en av de självmedvetet duktiga, formmässigt experimentella men känslomässigt iskalla postmodernistiska romanerna som så ofta lyfts fram som framtidens amerikanska skönlitteratur.
Så var det lyckligtvis inte. Den förtjänar allt beröm.
”A visit from the goon squad” inleds med två citat från Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” och ambitionsnivån är inte lägre än så: Egan vill skildra tidens gång, hon vill förstå vad årens lopp gör med människor.
”Time is a goon”, säger en av karaktärerna i boken. Det är tiden som är titelns brutala maffiagäng (”goon squad”), som utan urskiljning eller omtanke tar ifrån karaktärerna i boken deras drömmar, deras hälsa, deras karriärer, deras vänner och älskare – eller åtminstone deras hår.
De sitter på sunkiga punkbarer på Manhattans Lower East Side, solar i monogramprydda badrockar vid swimmingpoolen i subtilt rasistiska villaförorter utanför New York, eller drogar sig medvetslösa i badkaret. Alla vaknar upp och ställer sig samma fråga: hur hamnade vi här?
Livet avslöjar sällan för oss när det tänker byta riktning. Det är inga tvära kurvor, utan snarare en motorväg som böjer sig långsamt och så till slut är vi någon helt annanstans. Genom att kasta sig runt mellan de olika karaktärernas perspektiv och deras olika tidpunkter i livet – adrenalinfyllda tonårsdrömmar i 1970-talets San Francisco ger plötsligt vika för en vemodig blick över Manhattans skyline, utan World Trade Center – synliggör Egan processen då livet byter skepnad.
Så många av de här berättelserna präglas av en känsla av en förlorad tid och brustna illusioner. De tretton kompakta noveller som binder samman detta till en roman är små känslomässiga vulkaner, vars livsöden är lika ekonomiskt skildrade som hos de stora nordamerikanska novellförfattarna, som Munro, Cheever och Carver.
Egans varmhjärtade skildringar av krossade drömmar och självbedrägeri påminner mig också om Zoë Hellers briljanta satir över New Yorks överklassvänster, ”The believers” (en något förbisedd roman som fler borde läsa).
Tillför det något till berättelsen att ett kapitel uteslutande berättas i powerpoint-bilder, eller att hon gör formmässigt finurliga parodier på såväl David Foster Wallace-prosa som vårt stundtals absurt kompakta sms-språk?
Tja, kanske kan man se Egans tvära kast mellan olika berättarröster och hela den fragmentariska formen på själva romanen som en spegling av hur vi numera konsumerar kultur och information, i ett flöde där vi ofta blir avbrutna, hakar på nya berättelser, byter perspektiv.
Men det är även den typ av stilgrepp som brukar imponera på folk som läser fem hundra böcker om året, det vill säga kritiker och jurymedlemmar för litteraturpris. Att de gillar Egan och har dränkt henne med beröm och priser innebär lyckligtvis att boken kommer att översättas till fler språk och att fler människor nu kommer att upptäcka henne.
Washington Posts litteraturredaktör Ron Charles skrev om Egans bok: ”Om det här är belöningen för att ha överlevt den postmodernistiska litteraturens alla självmedvetna gimmickar, då var det värt det.”
Tiden lär vara mer barmhärtig mot Jennifer Egans författarskap än den är mot karaktärerna i hennes böcker.