Sitter med två av den senaste generationens sexualupplysningsböcker i handen. Inser att momentet ”när mamma och pappa tycker särskilt mycket om varandra” är utrangerat. Kanske behagligt för barnen på vissa sätt. Just det där att länka ihop allmän befruktningsinformation med ”mamma och pappa” var alltid ett lite äckligt intimiserande element i min barndoms så-blir-barn-till-böcker.
Ändå är det märkligt att läsa två böcker om ägg och spermier, snoppar och snippor, som verkligen ingenstans vidrör hur de små cellerna oftast möts. Särskilt med tanke på att det är viktigt att barnen inte får för sig att smittan är luft- eller simhallsburen.
Jenny Wiks ”Spermie plus ägg är lika med bebis” (Kabusa Böcker) är en livets mirakel-bok för barn, kanske upp till och med förskoleklass. Wiks akvareller bjuder på en förstorad realism med ett lätt groteskt serieanslag, som får mig att associera till exempel till Jan Lööf och David Nessle, så som jag minns den senare från Galago på 90-talet.
Spermierna i boken har stora näsor, vilket ska understryka att de orienterar sig mot ägget med hjälp av doft. Intressant info, men onödigt inlindad, i en levande faktaskildring som annars väl förenar humoranslag med väsentliga upplysningar.
Men trots att ”Spermie plus ägg är lika med bebis” går igenom celldelning och nämner assisterad befruktning, berör den inte sex. För barn som över huvud taget kan ta till sig information om celldelning, måste det ju vila ett olöst mysterium över dessa fakta.
Michael Alonzos ”Snoppar och snippor”, med bilder av Lena Forsman, börjar med ägg och spermier, går snart vidare till det snipp- och snopplösa embryot och till ultraljud – utväxlingen av mammors och pappors frön sammanfattas indirekt med en bild av två påklädda vuxna som har hjärtan ovanför huvudena.
Som sagt, jag vet att man som barn kan känna ett starkt ”too much information” inför sex och föräldrar, men dessa outtalade antydningar är ändå besvärliga. Kan man alltså bli gravid om man är kär och står med armarna om en mans axlar? Det är trots allt den slutsatsen det läsande barnet kan dra.
Alonzo och Forsman lägger dock inte tonvikten vid befruktning, utan boken handlar just mest om snoppar och snippor och eventuella skillnader mellan pojkar och flickor. Jag gillar de konkreta upplysningarna om hur människor ser ut utan kläder, hur toaletter funkar för stora och små, om hur kroppen förändras med åren.
Däremot är jag mer tveksam till bokens dubbla signaler. Å ena sidan slår den med jämna mellanrum fast att det knappt finns några skillnader mellan pojkar och flickor. Å andra sidan ägnas mycket utrymme åt att påtala skillnader, vilket sammantaget skapar en underförstådd och onödig laddning av frågan.
Än besvärligare blir det när fakta om skillnader slås fast, som inte är fakta. Om man nu ska upplysa små barn (enligt baksidestexten 3–6 år) om hormoner, är det ju viktigt att det blir rätt.
Att påstå att ”pojkarnas hormon heter testosteron” och ”flickhormonet heter östrogen” är inte helt korrekt. Bägge könen har bägge hormonerna, men i olika proportioner. När hormonavsnittet dessutom har bilder av en timglaskvinna och en axelbred man med uppoppande biceps, ter sig bokens likhetsretorik på något sätt ofrivillig.