Jag har varit på många fester där den trevliga stämningen och de intressanta diskussionerna plötsligt avbryts av ett antal festdeltagare som brister ut i sång. I väl inövade stämmor, repeterade ett otal gånger på andra förstörda tillställningar.
De slutar aldrig. Berusade av sitt eget välljud avverkar de nummer efter nummer i den patenterade repertoaren, från kvartetten i ”Pärlfiskarna” till ”Rosa på bal”. De övriga festdeltagarna, som till en början aningslöst har applåderat, sitter förstummade med alltmer slocknade blickar och tröstdricker vin.
Så det är med onda aningar jag börjar läsa Jens Liljestrands första roman ”Adonis”. Efter den lovordade debuten med novellsamlingen ”Paris-Dakar”– sju manliga arior – har han nu samlat lika många män att sjunga i kör, dock så att var och en får sin solostämma med karakteriserande beteckning och stilfärg.
Dessa sju sjungande – i vissa fall sjunkande – showmen har samlats för en återträff 15 år efter sin storhetstid i mitten på 90-talet, då de tillhörde den lundensiska dubbelkvartetten Adonis. Den åttonde medlemmen har avlidit och hans tillfällige ersättare, en notorisk lustigkurre, har inte inbjudits.
Även han tilldelas dock ett solo, rimligt nog ett scherzando, när han kommer på oväntat besök tillsammans med fem nyexaminerade kvinnliga sjukgymnaster som får nöja sig med att doa i bakgrunden.
Romanens halvonda genius – den bisexuelle ordföranden för Lunds studentsångförening – får intonera ett kort intro, överraskande nog i crescendo, men motiverat av att han är på väg att dö knall och fall. Hans dotter är den enda kvinnliga solostämman i smurfgänget, och symtomatiskt nog den som sitter inne med svaren på romanens gåtor.
Mina onda aningar om en söndersjungen läsfest besannas dessbättre inte, även om samma segment lite tröttande upprepas gång på gång i detta drygt 400-sidiga arrangemang för tvetydig kanon. Medan återföreningsträffen – från fredag lunch till söndag morgon i en sommarstuga någonstans i Sverige – framskrider under vederbörlig spritkonsumtion, broderar de enskilda tenorerna, barytonerna och basarna ut det gemensamma melodiminnet i maestoso, furioso, glissando och så vidare, alltefter kynne och smak.
Det rör sig inte om någon avancerad stämflätning à la Antonio Lobo Antunes – var och en inväntar sin stund i solomikrofonens rampljus. Och när det väl är deras tur både bekräftar och reviderar de vad deras sångarbröder redan har sagt om dem.
Här är den genommusikaliske arraren Bengt, med sin bleka och undflyende personlighet; här den superegocentriske Pålle som blivit känd musikalartist; här den sexualfixerade lantisen Jonatan; här den anarkistiske flummaren Carl och hans kontrollerande bror Fredrik; här den sympatiske Ulrich, som är döende i cancer; och här tenoren och läkaren Sjöström, som döljer sin homosexualitet i den interna kretsen, men inte nödvändigtvis i andra sammanhang.
Just homoerotiken är den slaka lina som detta lika manligt heterogena som harmoniskt samsjungna kamratgäng balanserar på – under dem öppnar sig en avgrund av skam, lust och avsky att falla ner i vid första snedsteg. Ständigt är CC, den karismatiske studentsångsordföranden och ansedde medicinarprofessorn, framme med en stödjande och förledande hand på ynglingarnas blottade lårmuskler.
Det är i skildringen av det manliga kamratskapet som ett ständigt pågående dubbelspel med mer eller mindre dolda sexuella identiteter som Liljestrands roman har sina stora förtjänster – dess musikaliska och studentikosa returinformation roar väl främst dem som känner igen sig.
”Adonis” utspelar sig i spektrumet mellan fjollan och machon, dessa ytterligheter som berör varandra i de manliga könsrollernas typecasting. Kvinnoförakt eller kvinnodyrkan är bara olika manliga strategier i den interna pittmönstringens distriktsmästerskap.
Liljestrands bild av maskuliniteten är ingenting som inspirerar till testosteronstinna uppsjungningar i svettluktande omklädningsrum. Här finns inga hjältar, här dras de ömkliga kalsongerna omsorgsfullt ner på samtliga sångarbröder. Det är kanske inte en tillfällighet att den mest sympatiske av dem drabbas av testikelcancer.
Stapeln av manliga uppgörelser med den egna könsidentiteten börjar anta en fallisk karaktär, om än slokande, i diagrammen över samtidslitteraturen. Jag kommer att tänka på en pjästitel av den brittiske 1700-talsdramatikern Oliver Goldsmith: ”She stoops to conquer.” Byt bara pronomen: numera är det han som böjer sig för att kunna erövra.