För ett par år sedan besökte jag Lindstrom, Minnesota. Som många andra på visit i emigrantland kände jag både fascination inför historien i sig och en smula förundran inför den kitsch den svensk-amerikans­ka historien serverades insvept i. (”Lindstrom bakery – home of the original Swedish doughnut!”) På torget stod Karl Oskar och Kristina staty. Vi åkte också ut till Nya Duvemåla, komplett med astrakanträd, ett tvåvåningshus med den typiska, amerikanska liggande panelen, kanske likt det hus Karl Oskars och Kristinas barn byggde sig. Men huset var flyttat till platsen för några år sedan. På andra sidan vägen låg däremot Glader cemetery, den ursprungliga begravningsplatsen för de tidiga svenska emigranter som kom hit just från Ljuders socken under 1850-talet, med Anders Petter Nilsson Glader och Elin Glader i spetsen. Under hela besöket samma underliga, lite krypande känsla av att befinna sig på gränsen mellan en fiktion – Vilhelm Mobergs romaner – och en historisk verklighet, där romanen sakta trängde undan historien.

Jag tror inte att det är möjligt att inte fascineras av Mobergs romansvit. Om man för ett ögonblick händelsevis blivit mätt på de strävsamma Karl Oskar och Kristina är det minst lika intressant att fråga sig hur fyra romaner kan koppla ett sådant grepp om en hel nation som Mobergs böcker gjort. Mobergs emigranter fastnar i det kollektiva minnet i kraft av skildringens tyngd och skärpa – men typiska är de inte. De flesta reste senare, till andra miljöer, till andra öden. När det gäller den historiska bakgrunden tar sig Utvandrarsviten ordentliga friheter, vilket det är helt okej för en roman att göra. För Moberg var det viktigt att skildra själva impulsen att ge sig av och skapa sitt eget liv, inte att för alltid teckna den ”typiska” bilden av den svenska emigranten. Men det var just vad som blev resultatet.
Inte minst därför är det spännande att läsa Jens Liljestrands nya avhandling ”Mobergland”, där han tar itu med bakgrunden till det svenska nittonhundra­talets mest framgångsrika roman. Snarare än att skjuta in sig på de punkter där Mobergs utvandrare blir otypiska vill Liljestrand undersöka varför det blev så viktigt att se roman­sviten just som en sanning om ”hur det egentligen var”.

En viktig punkt för Liljestrand är att bana vägen för vad man skulle kunna kalla för en nybiografisk läsning. Där mycket litteraturkritik och forskning i spåren av femtiotalets ”nykritik” velat bortse från författarens eget liv, för att just vilja se texten som en värld i sig, vill Liljestrand sätta in Mobergs romaner i ett biografiskt sammanhang. Ett centralt resonemang i avhandlingen handlar om att läsa ”Utvandrarna” som en ”kalla krigs-roman”: På flera av de punkter där Mobergs skildring, som ju byggde på ordentliga efterforskningar, ändå avviker från de historiska förlagorna böjs fiktionen av enligt vissa mönster, in mot det klimat där de skrevs och som avtryck av de hållningar Moberg själv just då intog.

Moberg var under kriget en av medlemmarna i den så kallade Tisdagsklubben, utkastet till en svensk motståndsrörelse i händelse av en tysk ockupation. I likhet med många andra upprördes han över samlingsregeringens ”medgörlighet”, liksom över det faktum att flera av de starkaste antinazisterna inom det socialdemokratiska partiet rensades ut vid 1944 års kongress. Just detta tar Liljestrand inte upp – men det är en förklaring till Mobergs starka avsky för efterkrigstidens byråkrati och den tidens sosseparti. Under det decennium då Utvandrarsviten skrivs är Moberg närmast helt okritisk i sin USA-syn och argumenterar för svenskt Natomedlemskap. Under slutet av sitt liv blir han alltmer förbittrad inför krigföringen i Vietnam, vilket Liljestrand visar går igen i hans sista roman ”Förrädarland” (1967). Men läst på det viset blir Utvandrarsviten, utan att förfalla till allegori (Moberg skriver för bra för det) ändå till en spegel av sin tid. Här finns det av Moberg upplevda behovet av att fly från en byråkratisk övermakt till det ”fria Västerlandet” – men också detaljer kritiska till den livsstil som i femtiotalets USA framhävs som höjden av frihet. Ett av Liljestrands exempel handlar om hur Karl Oskars beslut att bygga sin gård långt från samhället avviker från de historiska utvandrarnas sätt att leva. Den plats vid Chisago Lake där romanen utspelar sig urbaniserades tidigt, och emigranterna höll gärna ihop, som emigranter gör. Men Kristinas isolering i hemmet långt från alla sammanhang stämmer bra med det femtiotalets förortsliv som på andra håll framhölls som norm och idyll.

Det finns förstås även andra sätt att läsa Mobergs romaner mot deras samtid. En av de saker Liljestrand inte berör, och som jag gärna sett att han tagit upp, är också varför romanerna slog alla försäljningsrekord. De passar in i ett större mönster: i roman efter roman under svenskt nittonhundratal anar man hela tiden en och samma bakgrundmyt – den om Exodus, om utträdet ur fattigdomen, in i det moderna. Hos Moberg får den sin allra tydligaste utformning. Tusentals läsare hade lossnat ur svensk småstad och landsbygd och på flyttlasspolitikens flak svepts in till storstaden där de flesta fick det bättre, om än i förorten och inte vid Chisago Lake – till priset av en rotlöshet och en vag känsla av brutna sammanhang som ingen ny, svartvit tv riktigt kunde överskyla.

Men som Liljestrand visar står Mobergs bild av emigranten starkare än någonsin och låter sig också fogas in i helt olika ideologiska sammanhang – desto viktigare, alltså, att diskussionen av hans verk fortsätter.