På bild ser hon bräcklig ut. Rakryggad och stram, men tunn. I två decennier har hon hållit stånd mot en brutal militärdiktatur som varken vågar döda eller kasta ut henne. Hängivna supportrar kallar henne Järnfjärilen.
Sedan 1989 har Aung San Suu Kyi stått i ledningen för den demokratiska oppositionen mot militärdiktaturen i Burma. Den största delen av tiden har hon tillbringat
i husarrest. Hennes mod och envishet har gjort henne till Mahatma Gandhis och Nelson Mandelas like. Den ene fick arbeta i trettio år, den andre i närmare fyrtio, varav 27
i fängelse, innan deras kamp gav resultat.
Är två decennier en lång tid, eller en kort?
Men Suu Kyi är också olik de två förebilderna, inte bara för att hon är kvinna, utan också för att hon så länge höll sig undan. Bodde i Oxford med man och två barn innan hon åter, närmast av en tillfällighet, hamnade i sitt gamla hemland Burma: modern låg för döden.
Men i Jesper Bengtssons nya biografi över Aung San Suu Kyi, ”En kamp för frihet”, verkar rätt lite i hennes liv ha skett av ren slump. Snarare får man känslan av att det redan från början haft en närmast sagoaktig ödesprägel. Som dotter till Burmas berömda frihetshjälte
i kampen mot kolonialismen, Aung San, har Suu Kyi alltid omstrålats av förväntningar: hon, bara hon, kunde ena och leda den splittrade oppositionen.
Som Arthur och svärdet i stenen ungefär, precis som sagornas utvalda kämpar hon också länge mot sitt öde. Läser humaniora. Lever västerländskt som dubbelarbetande mamma.
Men alla kan se att hon har ett eget kynne. Runt henne exploderar England i 60-talsyra, men Suu Kyi håller på sig. Inget sex före äktenskapet. Alkohol en gång och aldrig mer.
1969 flyttar hon till USA där hon – som av en slump – börjar arbeta för FN, tar intryck av den amerikanska medborgarrättsrörelsen, bedriver frivilligarbete och träffar burmeser, regimkritiska såväl som regimtrogna.
Allt medan militärdiktaturen hemma i Burma visar en tilltagande hänsynslöshet mot oppositionen. Det internationella samfundets intresse är lågt eftersom där varken finns olja eller strategiska intressen. Bara de direkt drabbade bryr sig på allvar.
Och, ute i kulissen, Aung San Suu Kyi.
Så dröjde det inte heller länge efter moderns död innan hon drog svärdet ur stenen och på ett tal inför den demokratiska oppositionen förkunnade att landets andra självständighetskamp börjat.
Man kan ibland undra över den här skimrande mytbilden. Samma historier tycks gå runt. Det lugna modet i utsatta lägen, tålamodet i arresten, den orubbliga ickevåldslinjen, vänligheten mot enkelt folk. Själv har hon inte berättat mycket och de opartiska källorna är få. Nästan triumferande lyfter Bengtsson fram en person hon samarbetat med som inte gillat henne.
Man vill ju inte falla offer för lättköpt hjältedyrkan. Men Jesper Bengtsson har läst på, och talat med många. Om han inte tillför så mycket nytt så är det ändå ett både engagerande och trovärdigt porträtt av en enastående kvinna som avtecknar sig mot den uppslitande bakgrunden av Burmas sorgliga historia, som Bengtsson känner till bättre än de flesta.
Jag erkänner: min beundran är gränslös. Och kanske rymmer de nya, oroande uppgifterna om regimens intresse för kärnvapen även ett hopp: som ett skäl för världen att åter bry sig om Burma – och den instängda fjärilen i Rangoon.