När jag läste Jesper Högströms debutroman ”Den andra stranden” insåg jag hur långsamma intrigerna är i svenska samtidsromaner. Högströms berättelse om en Stig Dagerman-forskares äventyr på Österlen bytte ofta riktning, snabbt och överraskande. Ett klart plus. Däremot hann Högström sällan fördjupa episoderna eller ge sina personer psykologisk volym och boken stannade vid en habil debut, men inte så mycket mer.
Det var lite förvånande. Följer man Högströms litteraturkritik i Expressen vet man att han ofta flikar in personliga iakttagelser och självbiografiska stråk som kan dölja – men inte alltid – en riktig författare.
Och visst har han tagit ett steg framåt i nya romanen ”Drömmar av plåt”. Här följer han Nicke som flyttar till Stockholm i början av 90-talet. Nicke skriver uppsats i religionshistoria och jobbar extra på Banankompaniet i Frihamnen. Sortin från Malmö var inte speciellt glansfull så nu håller han sig nykter och bygger mest modellbilar i sitt stundentrum.
Tills Jonny dyker upp, spöket från barndomen som alltid fått honom att känna sig vek och underlägsen. Det var med hans tjej Nicke hade sex innan han satt sig på tåget norrut.
Jesper Högström flätar in bardomsscener i Stockholmsepisoderna. Och det som lever i den här romanen är de berättelserna. Speciellt vuxenporträtten: Nickes lärarinnemamma som lämnade hemmet för proggkillen Göran. Jonnys förtvivlade mamma som gasade ihjäl sig i garaget. Och så Nickes pappa: som är chef över ett varuhus men åker fast för valutasmuggling för att sedan dala genom hierakierna tills han försupen och cancersjuk bor i bostadsområdet Slummen.
Det är, förstår man, den åkningen som gett Nicke lyhördheten för människors fluktuerande status.
I barndomsscenerna är stilen klar, detaljerna tydliga och bärkraften stark. Som när Nicke stolt följer med pappan till varuhuset och de provkör ett nytt och modernt högtalarmeddelande till kunderna om att det är stängningsdags.
Däremot kan jag inte förstå vad som drivit Högström att skriva om Nickes vuxna liv i Stockholm med Mange, Zippo och Jonny. Han verkar helt enkelt inte själv speciellt intresserad av dem. Stilen blir brötig, scenerna mångordiga. Då tycks Högström inte ha någon inre ledton.
En författares ledton kan ju vara alltifrån en idé, en vision, en framfantiserad berättelse, vad som helst. Men ibland kan onekligen självbiografiskt material ge just det. Den som skriver vet kanske inte vad olika upplevelser betyder men vet i alla fall hur något kändes och genom att formulera det så exakt som möjligt är de en bra bit på väg.
Smärtpunkter är därför en smart väg. Jag tror helt enkelt att författaren – och inte bara kritikern – Jesper Högström måste börja följa den.