I provinsen Farah i Afghanistan finns två klaner som legat i fejd sedan länge. För att vinna inflytande i området stöder regeringen den svagare av dem, och svaret är självklart: den starkare lierar sig med talibanerna. Så blir gamla ingrodda, lokala konflikter en eldfängd och pådrivande kraft i den nationella konflikt som i sin tur är en del av det globala kriget mot militant islamism.
Frilansjournalisten Jesper Huor berättar om Farah i en ny reportagebok med den föga optimistiska titeln ”I väntan på talibanerna”. Den är ytterligare ett vittnesbörd om det alltmer meningslösa i Natos krig i Afghanistan.
I det långa perspektivet framstår USA och Isaf-styrkorna här som ännu ett av de många krigförande imperier som till sist kört fast i de afghanska bergen. I det korta perspektivet har de främst lyckats med att kvadda förtroendet för den demokrati de kommit för att införa. Dels genom våld: invasionstrupperna har varit för hänsynslösa mot civila. Dels politiskt: Hamid Karzais administration är genomkorrumperad. Den som vill få rättvisa mot olika oförrätter och övergrepp, visar Huor, går hellre till talibanerna. Då blir det snabbt resultat.
Huor gissar alltså att talibanerna snart är tillbaka, kanske inte som ensamma herrar men som del av en framtida regering den dag Isaf tröttnar och åker hem. Och den dagen kommer. Han återger ett omhuldat talibancitat: ”Ni har klockor. Vi har tid.”
Jesper Huor har själv fastnat i Afghanistan. Han reste dit och såg sig tvungen att återvända gång på gång. Lockad av gåtfullheten, dramatiken, faran, själva omöjligheten att arbeta. Och, förstås, möjligheten att trots allt hitta något.
Han reser utan skyddsnät, och riskerna bara med att vara utlänning är stora. Han hamnar därför i händerna på förmedlare, tolkar, chaufförer, fixare. Afghanerna själva låter sig sällan talas med, de är rädda eller ovilliga. Beslutsfattare och militärer prioriterar ogärna en journalist utan uppdrag från världsmedier.
Mycket riktigt kommer Huor inte alltid just dit han vill och får sällan tala med dem han hoppas på. Men han är väl påläst och avgjort av rätta virket: han ger inte upp och tycks gå i gång på lukten av fara som en gammal krigskorrespondent. Så reportage blir det ändå.
Han besöker resterna av de berömda, sönderskjutna Buddhastatyerna i Bamiyan, lyckas få en intervju med en talibansk befälhavare, följer med en Isafstyrka till Farah. Han träffar en av landets få ateister – och i det kanske mest fascinerande kapitlet även dess allra sista jude.
Han reser dit han kan och talar med dem han kommer åt (när han fastnar på en militärbas i väntan på en helikopterplats passar han till och med på att fotografera soldaternas avslöjande toalettklotter).
Resultatet är oavbrutet intressant, men också en smula splittrat: nedslag, ögonblicksbilder. Huor skriver dessutom en smula torrt, ett rastlöst ögonvittne snarare än en flödande berättare.
Å andra sidan är det en reporters främsta uppgift: att skriva det han ser. Så det viktigaste av allt, närvaron och trovärdigheten, har han ändå fått med sig hem.