I Jessica Schiefauers ”Pojkarna” drömmer fjortonåriga Kim om att hitta ett blixtlås i huden, att stiga ur kroppen. I skolan förnedras hon och vännerna Bella och Momo av pojkarnas ”händer som trots allt var varma mot kroppen”. Med sådana formuleringar sätter Schiefauer fingret på patriarkatets förödmjukelser; de svider i flickkroppen.

Romanen kretsar kring det egna rum som flickorna skapar tillsammans, symboliskt nog ett växthus. Här kan de svälla ut i subversiva utklädningslekar, spela roller som behagar dem. I denna frizon odlar Bella en blomma, och när flickorna undersöker den, när de smeker sig in mellan kronbladen, är det också en bild för ett gemensamt, sexuellt utforskande.

Den lustfyllda leken förvandlar dem på ett häpnadsväckande sätt; om natten dricker flickorna av blommans magiska saft och blir pojkar. Förtjusta njuter de av den frihet som pojkkropparna innebär. Särskilt Kim dras till den maskulina världen, hårdheten och den homoerotiska gemenskapen. I gängledaren Tonys blick är pojken Kim subjekt, flickan Kim (ratat) objekt. Bella och Momo tar avstånd från pojkarnas råa, hotfulla värld medan Kim sugs fast. Växthusets glasväggar vibrerar – systerskapet måste skyddas.

När jag läser ”Pojkarna” tänker jag på teoretikern Judith Butlers texter om det svårbestämda begreppet queer, som bland annat utgår från att kön är något vi gör, inte något vi är. Flickorna blir pojkar genom att spela rollen – inte genom det nya som reser sig mellan benen. Schiefauer skriver fram kön och identitet i rörelse – och hon gör det, kongenialt med det queera, i en svårdefinierad form där realism möter poetiska bilder och saga. Det är stilistiskt avskalat, med kraftfulla metaforer. Språket är hårt och mjukt; medvetet om våldsamheten i en blomma.

Jag är övertygad om att vi är många som har längtat efter den här utopiska berättelsen om vår möjlighet att omförhandla gränser genom ”våra lekar, våra kroppar som en enhet tillsammans”.