En oväntat snillrik historia döljer sig bakom den larviga titeln ”Doktor Proktors pruttpulver”. Vid en första anblick verkar boken bara vara en i raden av gapiga barnböcker som flabbar åt att få nämna pruttord. Och när redan framsidan dessutom påstår att det är ”en ruskigt rolig berättelse” verkar bokens chanser förlorade.
Men hurra vad vi bedrar oss! Den norska kriminalförfattaren Jo Nesbø har – i motsats till många andra vuxenförfattare – lyckats skriva en barnberättelse som varken är pinsam eller tillgjord.
En av huvudpersonerna är Bulle, en extremt liten pojke med intelligent svada. Han är inte den som låter sig nedslås av alla sina motgångar. Med Bulle har Jo Nesbø skapat en barnboksfigur som i lyskraft närmar sig de riktigt stora klassikerna. Han är fräckt slagfärdig som Pippi Långstrump, livsbejakande äventyrlig som Huckleberry Finn, mänskligt mild som Mumintrollet, utsatt men oförskräckt som Pelle Svanslös och påhittigt företagsam som Krakel Spektakel.
Men framför allt är han Bulle, en ettrig och envis pyttemänniska som förstås drar det långa strået, ja de långa stråna, till sist.
”Doktor Proktors pruttpulver” utspelar sig i Oslo, ”en ganska liten huvudstad i ett ganska litet land som heter Norge”. I slottet bor en kung ”som inte bestämmer så mycket att det gör något”.
Jo Nesbø anslår en varmt distanserad ton och kryper snabbt ner i kloakernas mörker, där en otäck tandrad glimmar till. Man skulle kunna tro att det var gapet på en anakonda, en av världens mest fruktade ormar. Men hur skulle arton meter strypmuskler från Amazonas ha kunnat hamna i Oslos kloaker?
Den skrönan är minst lika lång och underlig som den eventuella ormen, men författaren lyckas skickligt fläta in den tillsammans med andra parallella spår i berättelsen. Omsorgsfullt syr han ihop bokens alla trådar innan de drygt 200 sidorna är klara.
Per Dybvig har illustrerat vart och vartannat uppslag. Hans självsvåldiga teckningar har en både levande och dråplig tydlighet i sin till synes skissartade lätthet. Det är främst blyertsen som fått löpa, men där det behövs har färgpennorna petat till en röd kalufs på Bulle här och en blå skjorta på polisen där.
För det här är en historia om brott och straff, svek och djupa fängelsehålor. Samtidigt är det en skildring av vardagen i en norsk skola och om förberedelserna inför den största av norska dagar – den 17 maj. Det handlar om skolorkestrar och patentkontor, om vänskap och pennalism, om besvikelser och kärlek.
Jovisst handlar det om pruttar också. ”Doktor Proktors pruttpulver” är som sagt en rik berättelse. Författaren bejakar prutten. Glädjen består inte i att det är löjligt när andra råkar släppa sig. Här tycker alla att det är kul att fjärta, så roligt att de gärna vill köpa pruttpulver för att kunna lägga en rökare när de får lust.
Uppfinnaren till pruttpulvret är doktor Proktor, en lagom prillig granne till flickan Lise, dotter till kommendanten på Akershus fästning. Hon är den första som Bulle träffar när han flyttar in med sin mamma och syster på Kanonvägen i det hus som Lises bästis Anna just flyttat ut från.
Jo Nesbø schabloniserar inte förhållandet mellan barn och vuxna. Det varierar från person till annan och beror av situationen. Vissa vuxna är visserligen förlorat löjliga, medan andra som barnens lärare fröken Strobe ibland visar en förstående busighet bakom sin annars stränga attityd.
Och doktor Proktor har med sitt dåliga självförtroende som uppfinnare lätt att släppa in barnen i sin värld.
Värst av alla vuxna är pappan till barnens båda plågoandar Truls och Tryne. Herr Thrane var jävlig redan som barn. Bland annat mot en eventuell orm som han kan ha plågat som husdjur. Men han får sitt straff. Som läsarna förstår väjer inte författaren för att skildra, låt oss kalla det naturens gång.