Reklamen säger att det köps en Jo Nesbø-deckare var 27:e sekund, vilket väl är ett ovanligt korkat sätt att marknadsföra en bok. I så fall är det ju bara att vänta till dess någon i ens närhet har köpt boken, oddsen måste ju vara rätt goda. Och de största försäljningssuccéerna brukar oroväckande ofta basera sig på minsta gemensamma nämnare och sakna allt som sticker ut.

Men för all del. Gamle Harry Hole är ju en trotjänare, så värre köp kan man göra. Det är nionde boken om honom, och han har hunnit bli en Legendarisk Hjälte med ärrat ansikte och ett saknat finger. Det är nästan så man hör västernmusiken när han klirrar med sporrarna och kliver in i saloonen. Gamle Harry, kamrat på vida färder! Redan vid första blicken gör han någon nervös.

Han har kommit hem från Hongkong för att Oleg, sonen till hans livs stora kärlek, har åkt dit för mord i Oslo. Men är det verkligen Oleg som har begått mordet? Harry börjar gräva i knarklangarnas bistra verklighet.

I början är det irriterande påtagligt att Jo Nesbø blivit inspirerad av den lysande tv-serien ”The wire”. Men Nesbø tar raskt över och beskriver Oslos undre värld och knarksyndikatens konkurrenssituation så att det blir riktigt fascinerande. Den nya drogen fiolin, dubbelt så bra som heroin, har ändrat betingelserna en smula och fått en ny aktör att dyka upp, men mekanismerna är de gamla vanliga.

Jo Nesbøs böcker om Harry Hole är hederliga actionhistorier med avskalat språk, men där finns också en hel del utöver själva historien. Harry lever med en skuld som inte tar slut, han är Olegs gamle styvfar som svek och försvann. Numera är Harry nykter alkoholist, och Nesbø är nästan allra bäst när han beskriver Harrys hjälplösa vandring in på baren där djävulen Jim Beam kallar.

Fast hjälplös är han bara korta stunder. Tänk att det är så befriande roligt med hjältar som klarar allt och dyker upp en gång till när man just tror att de har gått åt!