I början av 1990-talet råkade jag ut för en rejäl datorkrasch. Det tog en ingenjör tre dagar att i en källare få fram det som var kvar i hårddisken: en surrealistisk läsning på en rejäl bunt A4-blad där de flesta blad var tomma eller nästan tomma. Spökena av ett par uppsatser och en handfull recensioner blandades slumpmässigt med datorns eget språk till en säregen och bara vagt bekant text.
Joar Tibergs nya bok känns som rekonstruktionen efter en krasch, eller kanske snarare en frivillig omstart. Boken är cirka 370 sidor tjock, men samtliga sidor är paginerade med 7.
Man får intrycket att tiden har stannat medan medvetandet bearbetar information, ordnar och sorterar livets nu för att vid slutfört värv åter aktivera klockan. På den första sidan 7 står det helt logiskt: ”En renhet”. Satsen varieras på 20 sidor, en gång per sida, och lämnas därpå med ett ”Forts.” varefter ordet ”och” får samma behandling.
Vad som händer ger alltså intrycket av ett medvetande – nämligen poeten Joar Tibergs – som startar om, bygger upp sig på nytt. Till en början är det nästan tomt, rent, men språket aktiveras allteftersom, berikas och spaltas upp. Självbiografiska fragment börjar dyka upp, men omgärdade av los slitna fraser som saknar sammanhang – i alla fall för den som inte är Joar Tiberg.
När längre fragment så småningom dyker upp har de en slagsida mot estetisk diskussion, som gärna berör det egna skrivandet i vad som alltså blir en sorts loop. Han skriver: ”jag märker att det blir fel om jag ändrar något i texten, också kronologin, det måste vara perfekta stämplar” och sannerligen finns här en hel del skrivfel och markeringen ”(oläsl)” – som man skriver när man till exempel citerar brev skrivna med delvis oläslig handstil.
Eller texter upplösta av tid och väta.
”Ansvaret” – titeln syftar möjligen på det ibland enda som får oss att inte välja döden – är en fascinerande bok. Den är anspråksfull, ganska spännande och ställvis sorglig, bitterljuv. Men det står klart att dess idealläsare är Joar Tiberg. Vi andra känner bara vagt igen oss.