Små gerillaförband letade sig in, stack sina enkla vapen i jeepar, militärläger och kolonier och smög tillbaka till Gaza. Israel svarade med att bomba polisstationer. Nya nålsticksoperationer följde, fler bombningar, en ojämn våldsspiral som löpte fram och tillbaka över gränsen, tills den israeliska armén en dag invaderade hela Gaza.
I samma ögonblick fördunstade motståndet. När stridsvagnarna rullade in i Khan Younis och Rafah låg gatorna tomma.
Kriget för ett år sedan? Nej: november 1956.
Joe Sacco har återvänt till Gaza. I ”Palestine”, från det tidiga 90-talets intifada, skapade han krigsreportage i serieform: en ny konstart. Boken blev en kultklassiker – obegripligt nog aldrig översatt till svenska – som banade väg för sådana succéer som Marjane Satrapis ”Persepolis”, men den framstår som en fumlig nybörjarskiss intill det nya verket. ”Footnotes in Gaza” är ett magnum opus på 400 sidor svartvit serieteckning som omskapar genren från grunden.
Efter sejourer i Bosnien har Sacco känt ”ett inre tvång” att på nytt skildra Palestina. Om han förra gången strövade runt bland vägspärrar och bosättargäng som en naiv ockupationsturist arbetar han nu mot ett bestämt mål. Han har sett fotnoter flimra förbi om dåd i november 1956. De har hängt som sköra trådar från Den stora historien om Suezkriget, nära att falla ned i fullständig glömska.
275 civila dödades i Khan Younis, fler än 100 i Rafah. Det rör sig om två av den israelisk-palestinska konfliktens värsta massakrer, men deras historia har aldrig tidigare skrivits. I det tidiga 2000-talets Gaza lirkar Sacco upp dem ur mörka minnesbrunnar och räddar ett stycke samtidshistoria. Men han möts av en ständigt återkommande fråga: Varför skriver du om 1956? Varför inte om vad som händer nu – eller om 1948, eller 1967? Eller, skulle man kunna tillägga, om 1953, 1982, 2002, 2009… Någon säger att ”händelserna här är ett flöde” och Sacco gör det till sitt motto: han hade kunnat välja vilket annat år som helst. Historien om novemberdagarna 1956 är bara en vinkel för att beskåda den rådande situationen, en punkt i ett kontinuum, del i den konstanta tyngd som håller palestinierna nere.
När Sacco intervjuar åldrande vittnesmål hänger Apachehelikoptrar över hans huvud. Kulor susar förbi i realtid, människor visar vad som återstår av deras hus morgonen efter att bulldozrar har finmalt dem. Dåtid och nutid kortsluts: en 80-årig kvinna som vittnar om massaker i Rafah i ett kapitel sitter i nästa i en sjukhussäng efter att hennes hus har rivits över henne. På platsen för en massgrav reser sig ett israeliskt övervakningstorn.
Metodiskt borrar sig så Sacco ned mot själva smärtpunkten i den palestinska erfarenheten. Det är omöjligt att lägga ifrån sig.
I sitt förord till 2001 års återutgivning av ”Palestine” skrev Edward Said: ”med undantag av en eller två författare och poeter har ingen återgett detta fasansfulla sakernas tillstånd bättre än Joe Sacco”. Vad skulle han ha sagt om han fått leva och läsa ”Footnotes in Gaza”? Med Saids måttstock närmar vi oss en oväntad slutsats. Palestinas främsta skildrare alla kategorier är en amerikansk serietecknare.