En sak är säker: om det hängde på haschrökarna att driva fram en legalisering av cannabis skulle den nog få vänta till både i morgon och i övermorgon. På senare tid har de dock fått hjälp av ett gäng hurtiga välkammade liberaler som verkar drivas mer av kärleken till marknaden än till marijuanan. Det rör på sig i narkotikadebatten och det talas om en marijuanarenässans.

Journalisten Johan Anderbergs debutbok ”Cannabusiness” tar inte ställning i frågan, utan det här är i stället ett reportage om dem som vill legalisera. Anderberg besöker Christiania, cannabisodlingar i Holland och följer en kille med adhd som är övertygad om att cannabisolja är det enda som kan lindra hans migrän.

Och cannabis befinner sig onekligen i ett paradoxalt tillstånd. I Kalifornien är det en medicin och vem som helst kan begära ut ett ”pot card” och få marijuana utskrivet mot ångest. I Sverige är det en drog som i stället sägs orsaka ångest.

I frågan om legalisering velar jag själv fram och tillbaka, och efter att ha läst denna bok är jag om möjligt ännu veligare. Man kan säga att bokens röda tråd är ”å ena sidan – å andra sidan.” Anderberg ger oss en översikt över forskningen, som knappast är så entydig som många vill låta påskina. Vissa studier pekar på ett samband mellan cannabis och schizofreni, medan andra lutar åt att cannabis kan lindra schizofreni.

Det jag saknar är Anderbergs egen åsikt. Det blir lite många närvarobilder av typen ”jag stiger ur hissen på sextonde våningen i ett högt tegelhus på Park Avenue”. Frågan är om svensk bokmarknad verkligen behöver ännu en reportagebok som inte sticker ut – om ett ämne som verkligen sticker ut. Det jag skulle vilja veta är varför Anderberg skrev den här boken. Vad får honom att gå i gång på just detta ämne?

Med detta sagt, är ”Cannabusiness” ändå en bra sammanfattning av läget i debatten. Avsnitten som handlar om narkotikainformation är mycket insiktsfulla. Anderberg citerar Fredrik, mångårig rökare, som säger: ”Om någon bara hade berättat vad den verkliga faran är och tagit bort allt det andra skitsnacket, då hade man kanske lyssnat.”

Detta håller jag verkligen med om. Det är med cannabis som med klimatfrågan: talet om den plötsliga domedagen döljer den smygande förändringen. När ANT-undervisningens skräckscenarion inte inträffar, tror många att allt är lugnt. Det hindrar en från att se de långsiktiga effekterna av haschrökning – att man förvandlas till en behovsmänniska, att man skjuter upp allt som har med papper, telefonsamtal och ärenden att göra samtidigt som man kan åka över halva stan mitt i natten för att skaffa mer gräs. Att man får ett för jävligt humör och svårt att gå upp på morgonen. Som Baudelaire skrivit: ”Hasch ger dig fantasins kraft men tar bor förmågan att dra nytta av den.”

Men är det tillräckligt för att förbjuda en drog som aldrig dödat någon? Jag vet inte. Jag tycker det är barockt med kisstester på 15-åringar och förföljelse av brukare. Marijuana är mindre skadligt än alkohol och orsakar betydligt färre våldsbrott. Samtidigt oroas jag av bristen på ansvarskänsla hos legaliseringsivrarna. Även om hasch inte är en garanterad inkörsport till andra droger, är drogmissbruket bevisligen mindre i de länder som har en restriktiv hållning till cannabis. Och hos människor med labilt psyke kan hasch väcka riktigt otäcka demoner.

Det intressantaste i Anderbergs bok är stycket om den kult som växt fram kring cannabis. Han skriver: Droger har brukare, marijuana har fans. Varför? Jag skulle gärna vilja se att Anderberg gick lite djupare in i tankar runt detta. Ändå vill jag ge Anderberg en eloge för att han håller sig så klok och nykter i en minst sagt svår fråga.