Skam tillhör de begrepp som alla har ett förhållande till, men få kan precisera. En berömd strid i den kulturhistoriska världen handlar om kroppsskam. Antropologen Hans Peter Duerr utmanande civilisationshistorikern Norbert Elias tes att skamkänsla är inlärd i en historisk disciplineringsprocess. Nej, den tillhör människans medfödda utrustning, hävdade Duerr med exempel från världens alla hörn.
Vad är då skam? Svenska akademiens ordbok definierar begreppet som ”att vara utsatt för (allmän) missaktning eller (allmänt) förakt”. Kraften framgår av laddade sammansättningar som skamstraff, blodskam, att välja döden framför skammen eller ”skammen” som namn på det kvinnliga könsorganet.
Så när Alex Schulman bekänner sin skam över att inte kunna erbjuda hustru nummer två ett obefläckat drömbröllop – han har ju redan varit med om ett – är det en samtidstypiskt lättviktig användning av skamordet. Underligt nog tycks vi ha en tydligare relation till skamlös än till skammen själv. Skamlös är att sakna gränser, att inte ta hänsyn till något och någon, att vältra ut sitt ego och sina narcissistiska behov över omvärlden. Sisela Lindbloms ”De skamlösa” var en konsumtionskritik och en satir över en livsstil där också relationer kommersialiserats och individen förvandlats till iskallt begärsmonster.
Men skamlösheten är samtidigt självdestruktiv eftersom den monterar ner de mänskliga sammanhang som vi är beroende av. De skamlösas triumf är kortfristig, förr eller senare måste de återvända till den ordning som upprättas just av skammen.
Skam är alltså ett regelsystem för mänskliga relationer. Men också något som man kan lägga på sig själv. Skam kan uppstå av att vara osedd, oälskad, o-lyckad. Skam kan växa ur djupt sårad självkänsla. Och en skamreaktion kan få en ödesdiger följd i form av depressiv tystnad.
Johan Beck-Friis, psykiater och psykoanalytiker med lång erfarenhet av depressionsbehandling, skriver egendomligt lätt om det svåra i ”Den nakna skammen”. Utgångspunkten är öppnande och odogmatisk: hans egen insikt att skam spelar en större roll i uppkomsten och utvecklingen av en depression än vad han varit medveten om. Han vill se tesen som en arbetshypotes byggd på möten med deprimerade patienter, men också på tolkning av historisk dikt, myt och konst.
På så sätt lyckas han vända på de flesta skamstereotyper. Skam är inte bara religionens, moralismens eller lokalsamhällets fula förtryck. Den är nödvändig, som när man svikit, ljugit eller betett sig fegt och ynkligt. Skammens djupaste mening handlar om vårt beroende av andra. Den är normgivande just genom sitt ansikte mot ömsesidigheten. Det är skam som vi inte står ut med som kan göra oss skamlösa – eller deprimerade. Den vrede mot omvärlden och det självtvivel som ingår i depressionens innersta väsen är ofta skammen över att vara utestängd.
Med klassiska exempel som Stagnelius, Esaias Tegnér och Ernst Josephson utvecklar han tesen. Just här blir bevisföringen tunn. Att diagnostisera historiska personer via nutidsbundna analyser är alltid riskabelt. Är det rimligt att hävda att Stagnelius dikt ”Näcken” är framsprungen ur skam över att vara ful, kortväxt och ensam? Att Tegnérs svartalfer föddes ur en skamdepression eller Josephsons ur avvisad kärlek? Den komplexa individen är alltid en del av ett historiskt bundet sammanhang och känslospråk som formar depressionens uttryck. Om vi inte accepterar det måste vi – i vår egenskap av framtidens historia – också acceptera att dechiffreras via framtidens psykologiska och biologiska arsenaler. Vilka främmande varelser blir vi då?
Men relationen mellan skam och gemenskap öppnar en ny blick. Skammen är så smärtsam för att den står för rädsla för utstötning, hävdar Beck-Friis, just så som han själv (och många med honom) upplevt den förment godmodiga ”Skära, skära havre”-leken med sin brutala refräng: ”fy skam, fy skam, för ingen ville ha dig”. Den nakna skammen får lite oväntat stå just för den skam som kan kännas in på bara kroppen, om så bara i ett klaustrofobiskt julfirande.
Vi måste alltså träna oss på skamkänsla. Dess mening är att påminna om vårt kollektiva beroende. Den kan antingen trängas bort och stängas in eller öppna oss mot andra. Just för att hindra att skam blir till depressiv låsning måste skamförmåga och skamtolerans hållas vakna.
Och skammen tillhör både vårt sociala och biologiska jag. Därför kan antidepressiva medel hjälpa mot skamkänslor, påpekar Beck-Friis; de underlättar helt enkelt umgänget med andra. Tänk om alla vore så kloka som han. Alltså inte prestigestinn positionering och tröttsam tvist om natur/kultur, utan kreativ dialog om depressionens komplicerade väsen. Och på köpet kunskap om människan som ett alltid sammanhangs- och gemenskapssökande socialt djur.