”Det verkar som om jag måste be om ursäkt för att jag är man, vit och europé.”
Citatet tillhör Sir Alec Guinness och ingår i Johan Hakelius bok ”Döda vita män”. Titeln och förordet – där Hakelius bland annat skriver: ”Det finns numera hela vetenskapliga discipliner vars huvudsakliga syfte är att fnysa, eller till och med morra, åt döda vita män” – är förstås menade som en nagel i förmodade genushaveristers öga.
Men vita män med makt är inte längre något provokativt. Inte ens de allra mest arroganta överklassmännen provocerar i dag. Tvärtom, de är idoler.
Och just denna typ av män handlar Hakelius bok om. Han målar detaljrika och inkännande livsporträtt av fjorton engelska enmanskatastrofer (och hundra andra som vandrade in och ut ur deras radar) under 1900-talet. De var skribenter, författare, företagspirater, skådespelare, politiker, vivörer. Mestadels från den brittiska lantadeln, djupt konservativa och – framför allt – duktigt excentriska. Och mellan dem alla löpte ett släkt-, yrkes- eller vänskapsband.
Aftonbladetkrönikören och mediemångsysslaren Johan Hakelius – som med sina bjärta byx- och skjortfärger under Hackett-tweed själv ser ut som hade han stigit rakt ur ett engelskt lantgods – har ett fint, flyhänt språk. Dessutom håller han sig ifrån det jovialiska kröniketrick som så många tidningsmänniskor katastrofalt nog använder sig av även i bokform.
Hans ständigt närvarande humor ligger i stället stilla nedbäddad en bit under texten. Och denna arrogansadel, de briljanta skitstövlarna fullkomligt formidabla i sin fräckhet, besatt alla en makalös humoristisk ådra helt på egen hand.Man skrattar ofta åt galna upptåg, vansinniga konversationer, allmänna prilligheter eller tragikomiska felsteg.
De var otidsenliga snobbar som gjorde som de ville, häcklade sin samtid, nästan alla avskydde USA men påfallande många av dem älskade djur – möjligen de enda varelser de kände sig förstådda av. Och oemotsagda av. Hakelius fascination blir snart också ens egen. Och ändå handlar det inte om idolporträtt.
Ingen av männen framställs som speciellt sympatisk, här finns ett par fall långt ut på den blålila politiska skalan, som fascistledaren Sir Oswald Mosley eller den konservativa politikens enfant terrible Alan Clarke, vilken drömde om att låta sitt vatten över sina väljare från en balkong och ibland koketterade med att vara nazist.
Det bakomliggande materialet som Hakelius har gjort djupdykningar i – bara litteraturlistan skulle fylla ett halvt lantsquirebibliotek – är enormt. Han är påläst och välgooglad, och mycket strukturerad.
I dubbelkapitlet om författaren Evelyn Waugh och hans son, den koleriske kolumnisten Auberon Waugh, trängs flest galenskaper och dråpligheter. Om den senare konstaterar Hakelius: ”Det är lätt att få intrycket att närmast Auberon Waughs hjärta var inte hans vänner utan hans fiender.
Vulgära kapitalister, gnälliga journalister, löjliga politiker, amerikaner i allmänhet, tidningsmagnater och en och annan halvkändis som råkade hamna i eldriktningen – han sparade aldrig någon möda att vinna deras avsky och vårdade fiendskapen ömt.
Det kunde gälla alla de döda vita männen i Johan Hakelius mycket läsvärda bok.