Under det pärlbroderade skyddsomslaget till ”Ladies” är pärmen blåare än turkos och har en dekor av en förtjusande samt stadig handväska i guldtryck.
Handväskan återkommer som mellanrubrik genom bokens 500 textsidor. Denna kvinnors oundvikliga följeslagare blir en god symbol för bokens alla ladies: förtjusande, gärna prilliga, men tillräckligt stadiga för att låta sig beskrivas.
Johan Hakelius är besatt av brittiska personligheter och har fortsatt sitt charmerande berättande om sådana från ”Döda vita män” med ”Ladies” – det hade varit otänkbart att kalla boken ”Damer”, sådana är något helt annat än brittiska ladies. Tio ladies som gjort avtryck i nutidshistorien är utförligt porträtterade från sin födelse till flertalets död. Minst tio gånger så många plus ett antal män virvlar förbi i den Hakeliuska orddansen, i sin tur kunnig, vällustig och yster.
Själv låter författaren påskina att det är dessa ladies som genom sina dramatiska liv förmått honom att skriva om dem, inte att han noggrant valt ut dem för deras mer eller mindre galna personligheters skull.
Nåja, visst kan skribenter betvingas av sina objekt, men Johan Hakelius vet precis vad han gör när han tar ut sina ladies ur deras slott, gårdar, enstaka kojor och många smyckeskrin och ger dem kropp och mestadels själ. Och lagom med kläder för den delen, inte ett ord för mycket eller för lite om vare sig kreationer eller relationer.
Dame Edith Sitwell, som ägnas en storslagen beskrivning inklusive gedigen analys av sitt författarskap, får ge sina egna ord om den ceremoniella klädsel som hörde till hennes hedersdoktorat från Oxford. Lätt att förstå är hennes beklagan att hon inte kunde bära den till vardags:
”Den var underbar. Blekt jordgubbsfärgat siden, tyngd av riktig guldbrokad med en konsistens som mandelmassa, med dunkelt guldgnister över sig. Och en mössa i mjuk svart sammet, diamantformad, som såg ut att vara på väg att skjuta skott i form av fjädrar i hörnen.”
Långt innan Edith Sitwell fick sin hedersdoktorstitel som hon var rättmätigt och oerhört stolt över hade hon, år 1944, på en fullsatt klubb i London läst sin berömda dikt ”Still falls the rain”, en kommentar till de tyska bombräderna mot London 1940. Under hennes läsning hördes en av de hotfyllda förarlösa V1-bomberna närma sig och flyga direkt över byggnaden. Flyglarmet gick. Visselpipors signaler manade alla att ta skydd. Edith Sitwell fortsatte läsandet av sin dikt. Alla åhörare satt kvar. Bomben briserade en kilometer därifrån.
Johan Hakelius är mästare i att leta fram de detaljer som gör hans utvalda människor begripliga och oemotståndliga. Vita Sackville-West, som dog 1962, var dotter i en lång adlig tradition med excentriska inslag. Hennes morfar var andre baronen Sackville, en diplomat som hade fem barn med sin etablerade älskarinna, den spanska danserskan Pepita.
Baronen Sackville såg till att dessa fem barn, bland dem Vita Sackville-Wests mor Victoria, född 1862, fick en god uppfostran. Victoria följde sin far till Washington där hans tjänst var lika med en ambassadörs. Ett antal intresserade friare till den vackra Victoria anmälde sig. Mest påstridig var en chargé-d’affaires på svenska legationen, baronen Carl ”Buggy” Bildt, son till riksmarskalken och statsministern Gillis Bildt. Givetvis reder Johan Hakelius ut släktskapet till dagens Carl Bildt: den äldre var farfars farbror till sin nutida namne. Victoria Sackville-West tackade nej till det Bildtska frieriet, men trettio år senare blev de intima vänner och ”Buggy” Bildt blev gudfar till Victorias dotter Vita Sackville-Wests äldste son Benedict.
Hertiginnorna forsar självklart fram. Deborah, född 1920 och yngst av de superkända systrarna Mitford, blev hertiginna av Devonshire. Kapitlet om henne inleds med en tebjudning hos Adolf Hitler där Deborah, sjuttonårig, noterade att gästhanddukarna på toaletten hade monogrammet A H, en finess som hon inte hade trott om värden. Som sig bör i brittisk aristokrati imponeras inte Deborah av något, möjligen Elvis Presley, noterar Johan Hakelius.
Genom hela boken flätas släktband och vänskapsrelationer intelligent och intrikat samman, öden reds ut, historia och politik förklaras, människorna sätts såväl på plats som i rätt sammanhang.
”Ladies” är oavlåtligt underhållande. I likhet med vad som göms i en handväska är den bäst sorterad i delar. Uthällt respektive sträckläst innehåll innebär risk för vitala småsakers bortfall i den stora helheten.