Johan Jönson slog 2008 igenom med ”Efter arbetsschema”. Denna samling poesi och prosa på 800 sidor är ett flimmer av bilder och reflexioner kring all världens aktiviteter på lägstlönenivå, från svensk omsorg till tanzanisk fiskindustri. Ur denna ojämna textmassa kan man lyfta ut en svit starka minnesbilder av arbetskamrater, många från avlägsna länder. Författarens ambition är att skapa ”en arbetarsubjektivitet”. I den är gemenskapen underförstådd och utblicken internationell.
I sin nya, nästan lika omfångsrika samling, ”Livdikt”, har Johan Jönson gjort det svårare för sig. Den myllrande människobilden har nu smalnat till ett tal i egen sak. Det är en krävande uppgift att göra en enskild livssituation till ämne för ett flöde på drygt 700 sidor.
Det börjar med en fränt realistisk passage om författarens egen dödsstund, med hörseln som enda återstående kontakt. Och det slutar med en obarmhärtigt öppen bekännelse av en ångestriden ”slashas och förlorare” som ”inte levt på över femton år”, alltid tänkt på sig själv som värdelös och har en horisont begränsad till ”någonstans mellan nästippen och den disiga skuggan av ögonbrynen”. Hans liv är en katalog av nederlag, summerad i orden: ”jag har gjort allt fel i mitt liv, utom i kärleken till min fru” – en relation han för övrigt gjort sitt bästa för att förbruka.
Nu får vi naturligtvis inte identifiera denne hänsynslöse bekännare med personen Johan Jönson, lika lite som vi kan likställa den alkoholiserade Daniel Sjölin i ”Världens sista roman” med den Daniel Sjölin som leder TV-programmet ”Babel”. Framför allt gör gestalten anspråk på större giltighet än den person som är folkbokförd som Johan Jönson. Han är inte bara en ”vem som helst”, så ”normal” att han är typisk. Han är uttryckligen en man utan väg. Referensen till Erik Lindegren antyder hur texten tenderar till en sentida bild av den existentiella människan, bortom individuella kännetecken – en varelse med ansiktsdragen utslätade av en nylonstrumpa som på det foto Jönson gärna framträtt med. Författarens modlösa utopi är också ”att alla identiteter ska utplånas”, detta i jämlikhetens intresse. Det paradoxala är att denna approximativa människa försetts med så många intensivt personliga drag och en så outhärdligt dyster biografi.
Det är alltså det för alla lika – livet och döden – som står i fokus. Författarjagets egen position är den levande dödes. Han är en zombie, ett nyckelbegrepp som löper långt tillbaka i detta sällsamt konsekventa författarskap. Landskapet kring honom är samstämt med hans ”diffusa” situation – också det ”zoembient”. Levandets scen är reducerad till en halvt utsuddad natur där vattnet, dimman och himlen går ihop i en just diffus gråhet, med holmarna och träden som mörkare grå konturer. Både ansikte och rum jämnas på det sättet ut till en vidare giltighet. På den punkten stretar författaren emot: hans liv har ”ingen annan mening” än det som sammanfaller med honom själv, ”ingenting utöver, större, kollektivt”. Men hans text vet bättre. Vad som där framträder är inte bara en masochistiskt självanklagande individ utan en författare som visar sig i så fullständig nakenhet att han faktiskt ger sitt jag en vidare status. Ecce homo. Detta är den sentida människan, berövad alla skyddande lögner och förbehåll.
Villkoren preciseras i ett mer än trehundrasidigt förhör som svävar mellan freudiansk utfrågning och dialog à la Samuel Beckett – med den skillnaden att den senares ”Slutspel” i jämförelse ter sig som en trots allt ganska munter dystopi. Diskussionen pendlar mellan extremer. Den tar ena gången stöd i sentida filosofer som Jacques Derrida och Jacques Lacan, Michel Foucault och Theodor Adorno för att andra gången dra ut den plågsamma exemplifieringen till skitande, onanerande och avsugning, rentav till en besinningslös fantasi om att sparka en annan människa sönder och samman.
Låter boken ”skitjobbig att läsa”, som författaren misstänker? Delvis är den väl det. Läsningen underlättas inte av inbrytande lingo som: ”kapitribaliseringen transvektoriserar sig genom moderatstaden”. Men texten har stora stycken en vitglödgad intensitet som tvingar en vidare. Utredningens abstrakter kan också få starkt sinnlig närvaro. Så kan ”levandet” få påtagligheten hos en kvinna som ror bortåt i ett disigt landskap. Hon ror ”utåt, i mjuka, tysta stötar. Blir mindre och mindre, försvinner i den gråvita dimman.” Lika visuell ter sig döden – ett lastfartyg som kommer glidande ur dimman, tyst, långsamt, obevekligt, allt skarpare och mörkare i konturerna, för stort för omgivningen.
Den värld som träder fram i denna svarta bok har märkligt nog inga drag av inferno eller ens av öde land. Tvärtom. Visserligen finns krig och grymhet inom synranden och kritiken av det borgerliga samhället är skoningslös. Men världen som sådan uppfattas inte som förfärlig utan som ”makalös och fantastisk”. Det är författarens eget liv som är ”ett skitliv”. Han är en livsdyrkare som bara underkänner sin egen livsform. Överleva kan han bara ”via kvinnokroppen”. Han unnar sig inte ens att minnas – han är ”snarare ihågkommen, som nästan ingenting”, uttryckligen ”raderad” av en minnesakt som egentligen är fullständigt likgiltig för hans okända existens. Det är en självutplåning som börjar i tioårsåldern med tankar på att skära bort delar av kroppen, ”magen, kuken, halsen”. Det utstrukna ansiktet på författarfotot innebär på en gång självstympning och generaliserande anonymitet.
”Livdikt” är flera böcker i en. Om det första långa avsnittet har karaktären av sprängd essä fortsätter det med något som liknar en aforismsamling. Ett senare längre parti har en mer distinkt poetisk karaktär. Vi läser här korta reflekterande stycken av den typ Gunnar Ekelöf skrev i ”Opus incertum” och ”En natt i Oto?ac”. Men det rör sig inte om någon urskiljbar dialog. Förbindelsen ligger snarare i att även Jönsson ställer sig på den botten som är botten också i andra. (Sina egentliga samtalspartners har han i sådana desperados som den furiöst samhällskritiska Elfriede Jelinek och den skorrande teatermaskinens Heiner Müller.) I dessa småstycken kan Jönson åstadkomma så fina legeringar av inre liv och natur som denna: ”Än en gång / slår försommaren ut / i bröstkorgen, överkroppen / som en mild / redan passerad infarkt / av oåtkomlig kärlek. / – aska virvlas upp; mjuka, silade ljus”
Liksom genombrottsboken är
”Livdikt” ett ojämnt verk där långtifrån alla partier lyckas hålla trycket uppe. Men det går också här att lyfta ut ett poetiskt verk av skakande kraft.
I den förvirrande fixeringsbild som bär namnet Johan Jönson börjar man ana dragen hos en verkligt betydande författare.