Det tar ett tag innan jag begriper vad Johan Jönson sysslar med. Hans nya bok inleds med något som ser nästan parodiskt nypoetiskt ut. Ordhorder med många blanksteg, kursiveringar, ellipser och allt annat som signalerar medveten diktsamling anno 2012.
Men snart fattar jag. Detta är motsvarigheten till en kroppsarbetare som spottar i nävarna innan han hugger i. Vad som följer är ett arbete, eller det påtagliga, fysiska resultatet av ett arbete. Bokens omfång – nära 1 250 sidor – bär också syn för sägen om att det är ett hårt och rejält arbete som har utförts.
Johan Jönson skriver om människovärde, hur det mäts och av vilka, samt hur det sipprar in genom porerna hos dem som bedöms värdelösa eller nästintill. Hans sätt att ta sig an den nya politiska arbetslinjen och den konsensuella gosekapitalismen hyllades med rätta i och med 2008 års ”Efter arbetsschema” och 2010 års ”Livdikt”. Jönson torde i dag vara en av de mest uppskattade poeterna i sin generation.
Men den författare man möter i ”med.bort.in.” är mycket långt ifrån uppburen.
den nya boken. också den. måste.
inbringa två årslöner. minst två.
varför. upprepar jag.
en så omöjlig förhoppning?
Det här är alltså en arbetare vars arbete inte räknas. Tvärtom: ett vitt papper är i alla fall värt några ören, men värdelöst då det har skrivits en dikt på det.
Skeptikern kan tycka att den här poeten borde klippa sig och skaffa ett jobb. Men det gör han också, var det än finns att få. Det handlar om låglönearbeten som mest går ut på att städa undan andras skit. Men såna jobb är svåra att få tag i och främst vikta för andra demografiska och etniska grupper än svenska poeter. ”Så fort man började fråga saker/upphörde den namnlösa anonymiteten/och jag var chanslös igen”.
Politik är att vilja, hävdade en gång en gammal socialdemokrat. Johan Jönson har en politisk vilja, som bland annat yttrar sig i att han vill döda somliga namngivna politiker. ”med.bort.in” är en anteckningsbok full av våldsfantasier och själväckel. Ur sidorna stiger en vanmakt som är lätt att känna igen för de generationer som växt upp längs Den enda vägens politik.
I korta sekvenser skriver Jönson om det allmänna underläge man hamnar i om man inte drar in pengar. Barnen frågar om de är fattiga. Äktenskapet krackelerar under trycket av de omständigheter som gör förhållandet alltmer likt förhållanden mellan en arbetsgivare och en anställd, där hustrun tjänar pengarna och maken sköter hushållsarbetet och låtsas gå till ett jobb han inte har, för grannarnas, för barnens skull.
Vanmakt brukar ta sig litterära uttryck som satir. Satiren är den mest givna ventilen för vanmäktiga människor som inte ser någon väg till förändring. Men Johan Jönson väljer den andra vägen – den som brukar reserveras för de språklösa vanmäktiga. Det är våldets väg, och självhatets. Han fascineras av krig och huliganism, grubblar kring mord, övergrepp och självmord. Han är självömkande men på ett fullt begripligt vis. Han hetsäter på nätterna, kräks och äcklas av svettningar och en tilltagande fetma. Det är väldigt enkelt, konkret och fasansfullt att bevittna.
Jag blöder nu oftare
och oftare
ur munnen
Antingen är det tänderna
som sakta lossnar
eller
så är det orden
som vägrar koagulera.
Det är alltså en stark, politisk stridsskrift av det slag som skrevs för mer än hundra år sedan – före rösträtter, demokratiseringar och jämlikhetsivran. Nu kan de skrivas igen, fast i kanske större sorg och förvirring eftersom fienden är vi själva. Var och en sin egen narcissistiska tsar som har att sälja sig själv på marknaden. Internationalen har ersatts av globaliseringen och fackliga folksamlingar skingras eller köps upp.
Och Johan Jönson – källarvarelsen i Örnsberg – skriver sin litterära dödsmetall om vad som faktiskt sker därnere, inne i människan. Ett återkommande begrepp är det egenkonstruerade zoembient, som i princip betyder att individen påverkas existentiellt av rådande tankeformer. En sorts själslig nedsippringsteori.
Att vanmakt, smärta och sorg också kan vara vackert som i en dödsfuga, demonstrerar Jönson också. Hans sekvenser är exakta och öppna som sår – han drömmer om sådant de flesta fortfarande tar för givet. Man vill trösta och säga att allt kommer att ordna sig, men det skulle låta som en förolämpning. I stället: Det här är ett rejält jobb. Jävligt bra gjort!