Titanen Atlas revolterade mot Olympens gudar. Straffet blev hårt. Han sattes att bära upp himlavalvet. Det gör Atlas till en pedagogisk personifikation av den svenska modernismen, som gjorde uppror mot den härskande ordningen och de trötta traditionerna bara för att själv befordras till statsbärande konsensusideologi.

Det var i Atlasområdet i Stockholm de bodde, de unga 30-talsmodernisterna: Alva och Gunnar Myrdal, Karin Boye, Josef och Ester Riwkin ... Och det är också dit litteraturvetaren Johan Svedjedal förlägger upptakten till sin berättelse om Spektrumgruppen, ett talangfullt gäng radikala intellektuella som var med om att lägga grunden till såväl folkhemmet som efterkrigstidens svenska litterära pantheon.

Och vilken berättelse sen! Det är inte vanligt att en litterär monografi framstår som glödhett material för en tv-regissör med smak för såväl tidsfärger som psykologisk svärta. Men här finns allt en Mikael Marcimain kan önska sig; ”sex, sprit och socialism i Stockholm”, som Svedjedal själv formulerar det i bokens upptaktskapitel. Man kan fylla på med fler ord på s: svartsjuka, självmord, svindlerier.

Men det är bara en av många möjliga infallsvinklar. Utgångspunkten för Johan Svedjedals bok är ändå det faktum att en handfull tjugoåringar (okej, Boye hade hunnit fylla 30) under loppet av några få år lyckades göra häpnadsväckande viktiga och bestående insatser för svenskt kulturliv, i synnerhet då litteraturen.

Mot slutet av sin 400-sidiga, oupphörligt fängslande och fascinerande berättelse, pekar Svedjedal på tre av dessa insatser: ”översättningen av Eliots ’The Waste land’, utgivningen av Ekelöfs debutbok, och omhändertagandet av Agnes von Krusenstjernas ’Fröknarna von Pahlen’.”

Det är en värdering baserad på försiktighetsprincipen. Spektrum-gruppen åstadkom mer än så. Den skapade en experimentverkstad för blivande stilbildare och samhällsbyggare, socialingenjörer och sexreformatörer. Spektrum var en tidskrift som blev ett förlag som blev ett molnsystem av idéer och attityder.

Det första tidskriftsnumret gavs ut hösten 1931. Den sista boken kom hösten 1935. Grundarna var sprungna ur kretsen kring den radikala studentföreningen Clarté (som för övrigt också hade en bas i Atlasområdet. I funkishuset på Atlasgatan 19 bodde nästan enbart clartéister. De gick under samlingsnamnet Atlasligan).

Det fanns en ursprungstriangel i Spektrumgruppen: poeten Karin Boye, språkmannen Erik Mesterton och den förhoppningsfulle litteratören Josef Riwkin. Tillsammans ville de nu göra en tidskrift som skulle vara ett ”radikalt och hänsynslöst organ för de unga”. De hade inga pengar. Men de hade upptäckt såväl psykoanalysen som den moderna typografi som kännetecknas av att bokstäverna är klacklösa och ramarna sakligt vinkelräta.

Den tjugotvåårige Riwkin visade sig dessutom vara en driftig litterär entreprenör och arbetsnarkoman.

Tidskriften blev en oväntat stor framgång. Redaktionen hade en fint utvecklad känsla för ämnen och personer som låg rätt i tiden. Redan i nummer två trycktes Boyes och Mestertons översättning av T S Eliots epokgörande dikt ”Det öde landet”.

Och snabbt drogs en ännu inte publicerad svensk ”surrealistisk” poet in i kretsen: Bengt Gunnar Ekelöf. När Mesterton och Boye av olika skäl lämnade det handfasta redaktionsarbetet tog Ekelöf deras plats. I maj 1932 gav förlaget Spektrum ut sin första bok, Ekelöfs debutsamling ”Sent på jorden”. Den sålde några hundra exemplar, men måste ändå betraktas som en lyckad investering.

Gruppen var verkligen en grupp. Under ett par år bodde flera av dem, däribland Gunnar Ekelöf och Josef Riwkin, tillsammans i ett kollektiv. Dock inte i Atlasområdet utan först i en våning nära Stureplan, därefter i en lägenhet på Upplandsgatan.

Nya trianglar, inte minst sexuella, uppstod. Josef Riwkin hade gift sig med en ung kvinna, Ester Pettersson, men inledde också en erotisk relation med Karin Boye som i sin tur så småningom kom att ha ett, möjligen sexuellt baserat, samboförhållande med Ekelöfs första hustru.

Brotten med borgerlig konvenansmoral var en del av det modernistiska frigörelseprojektet, men måste ändå ha slitit hårt på själarna och de sociala banden. Ekelöf kom att avsky Boye och förneka Josef Riwkin.

Den sistnämnde är något av hjälten i Johan Svedjedals historik. Riwkin kom från en judisk familj som flyttat till Sverige från det sönderfallande Ryssland under första världskriget. Här försökte han och hans begåvade syskon etablera sig i olika kulturella verksamheter, systern Anna Riwkin-Brick kom exempelvis att bli en av Sveriges mest kända fotografer, specialiserad på författarporträtt.

Josef Riwkin hade själv velat bli författare. Men Spektrum gjorde honom i stället till en förlagsvärldens fribrytare, en förläggare av den sort som lämnar efter sig en strålande backlist och ett berg av skulder. Riwkin gick så småningom i konkurs och hann dessförinnan ta med sig såväl förlaget som dess medarbetare ut på diverse ekonomiska äventyrligheter, härvor som Svedjedal, specialist på litteratursociologi som han är, reder ut med en kriminalkommissaries noggrannhet.

Inte minst Riwkins relationer med Agnes von Krusenstjerna och hennes man David Sprengel är en rysare. Bonniers ville inte ge ut de sista delarna av Krusenstjernas romanserie om fröknarna von Pahlen eftersom de ansågs alltför brutalt sexuella. Spektrum åtog sig att agera målvakt. Tur för litteraturhistorien. Otur för Riwkin.

Tur för litteraturen var det också att Boye och Ekelöf inte åkte fast när de, enligt uppgift, var delaktiga i systematisk valutasmuggling i Hitlers Berlin.

Länge har det bland litteraturvetare funnits en föreställning om att allt det intressanta finns i ”texten”, i det tryckta verket. Svedjedal demonstrerar hur dum och kontraproduktiv denna dogm är. Berättelsen om Spektrum illustrerar på ett synnerligen underhållande vis att litteraturhistoria också byggs av slump och småaktighet, världsliga detaljer och pengakriser.

Hade Gunnar Ekelöf blivit den store poeten om han inte ruinerats av Kreugerkraschen och inspirerats av Spektrummiljön? Kanske. Kanske inte. Kanske hade han i stället förblivit en alkoholiserad rentier och börsspekulant med excentriska estetiska intressen.

Få poeter vill veta att deras storhet också är en funktion av tillfälligheter. Kanske var det därför Gunnar Ekelöf retuscherade bort Josef Riwkin ur sin historia?

”Ingen har som Gunnar Ekelöf bidragit till att förvanska bilden av Spektrum”, sammanfattar Svedjedal som också upprepade gånger tvingas lyfta fram Ekelöfformuleringar som ångar av gammalsvensk punschmarinerad antisemitism: ”Jag är ingen judehatare men om det finns någon jag just nu skulle vilja kalla judjävel så är det Josef.”

Ekelöf var inte ensam i ”jag-är-ingen-hatare-men-hörnet”. I ett i boken återgivet brev till Boye berättar Josef Riwkin om en bisarr kväll hemma hos det grälsjuka paret Krusenstjerna–Sprengel:

”Som slutkläm kom naturligtvis att vi var förbannade judar och att man måste öppna fönstret sen man vistats i samma rum som vi. Nåja den sortens kritik är man ju van vid och måste vara beredd att träffa på den alltid och överallt.”

Riwkin lämnade efter Spektrumtiden Sverige för Frankrike och USA. Spektrummedarbetare som Sven Markelius och Gunnar Myrdal blev dock män i stat och stad och byggde Vällingby-Sverige. Gunnar Ekelöf i sin tur blev överstepräst i den svenska modernistiska statskyrkan. Så gick det med den krets som i bokens baksidestext på goda grunder marknadsförs som Sveriges svar på Bloomsburygruppen.

Det var nog roligast i början, då på 30-talet.

Det bevisas inte minst av formgivaren Annika Lyths härligt inspirerade och inspirerande arbete med och runt Svedjedals texter. Läckra typografiska pastischer, spännande faksimil, charmiga annonser, pedagogiska bakgrundsrutor och underbara svartvita porträtt, flera av dem tagna av Anna Riwkin-Brick.

Så är det: modernismen gör sig bäst på avstånd, 80 år är ganska lagom.

Johan Svedjedal skriver kritik i DN. Hans bok recenseras därför av Sydsvenska Dagbladets medarbetare Per Svensson.