När en docent i statskunskap skriver en bok om den grekiska tragedin ligger det nära till hands att misstänka att det är ett fritidsintresse. Som flugfiske eller tennsoldater. Med senaste Almedalsveckan i färskt minne kan jag förstå att vem som helst vill fly från den moderna politikens pr-experter till torget i Aten för 2 500 år sedan.
Men Johan Tralau är ingen flugfiskare, han är i gott sällskap, bland annat med Georg Wilhelm Friedrich Hegel, när han går till Aischylos, Sofokles och Euripides för att hitta rötterna till sin egen akademiska disciplin: det politiska tänkandet. Aten var ingen demokrati, men den antika staden surrade av idéer som vi förknippar med ett samhälle genomlyst av debatt, förnuft och offentlighet.
Dit hörde även teatern, den mest offentliga av konstarterna. I Hegels historiefilosofi är den grekiska tragedin en spegelscen till samhället. Det är här människan förstår sig själv. Det är här hon för första gången i historien gestaltar de konflikter som leder till allt högre stadier av ande och frihet.
Hegels favoritdrama var ”Antigone”. Vill jag förstå vem jag är går jag till ”Kung Oidipus”, vill jag veta vilka lagarna är som styr samhället väljer jag ”Antigone”. Även den som aldrig sett ”Antigone” på scenen har hört talas om den modiga unga kvinnan som frivilligt går i döden när hon förbjuds att begrava sin bror. Varje gång motståndskampen behöver en förebild väcks hon till nytt liv. Fransmannen Jean Anouilh skrev sin Antigonepjäs i protest mot nazisterna under andra världskriget, och i Jasenko Selimovics iscensättning på Dramaten 2003 hittade man Antigone bland de stenkastande demonstranterna under Göteborgskravallerna ett par år tidigare.
Tralau följer i likhet med många andra sentida uttolkare Hegel i sin rafflande jakt på den grekiska tragedins idéinnehåll. Antigones bror Polyneikes har stupat i ett försök att erövra Thebe. Nu ligger hans kropp obegravd i solen att ”ätas upp av fåglar och av hundar tills de slukat allt”. Den som uttalar denna dom är Kreon, kung i Thebe och den som Antigone vägrar att kompromissa med lika mycket som han vägrar att kompromissa med henne. Vem har rätt?
Hegels svar har sysselsatt filosoferna i 200 år. Han menade att båda har rätt och att det som utmärker en äkta tragedi är att två personer med lika berättigade anspråk undviker att hitta en medelväg (som i bästa fall kan leda till ett högre stadium).
Den i Sverige inte helt obekanta amerikanska filosofen Martha Nussbaum – hon har ett starkt intresse för socialdemokratin – genomför i den sällsynt intressanta boken ”The fragility of goodness” en jämförelse mellan Platons och tragediförfattarnas syn på kunskap. Hennes poäng är att Platons idélära inte bara handlar om ren kunskap, som vi i allmänhet föreställer oss, utan att Platon letar efter en metod för säker planering av framtiden. Om en idé är absolut sann borde det betyda att det förväntade kommer att inträffa. Samhället kan ordnas med matematisk ingenjörskonst.
I tragedierna får vi lära oss det motsatta, där sätter kören punkt för de hemskheter vi bevittnat genom att konstatera att det oväntade inträffar. Människan råder inte över sitt öde. Oidipus planerar sitt liv i detalj. Ändå slutar det med katastrof. Han uppnår exakt det han försöker undvika att göra. Han lär känna sig själv när det är för sent.
Även Tralau läser Platon, men han är mer intresserad av likheter mellan Platons lära och tragediförfattarnas dialogkonst. Det som förenar dem är viljan att undersöka och pröva arguments konsekvens och hållbarhet. Att utesluta alla former av motsägelser, som Sokrates i Platons dialoger. Det låter kanske som ett akademiskt intresse, fjärran Stina Ekblads och Mikael Persbrandts förmåga att skapa människor av kött och blod och teaterpublikens behov av det som Aristoteles talade om som tragedins verkan: fruktan och medlidande.
Men Tralau lyckas visa att dessa frågeställningar är en levande materia i ett samhälle där Kreon och Antigone bara har bytt namn och där Almedalens utfästelser är lika fulla av motsägelser och logiska kullerbyttor som sofisternas i antikens Aten.
Själv har jag alltid haft svårt för Antigone, dels på grund av hennes självrättfärdighet, som påminner om Hedda Gablers i Ibsens tragedi, dels på grund av hennes dragning till döden. Hon har ett nästan erotiskt förhållande till graven, den eviga kärleksbädden. Hur kan hon idealiseras som det mest principfasta och ädla som finns?
Johan Tralaus bok, som heter ”Draksådd” efter myten om Thebes blodiga förhistoria, radar upp exempel på liknande problem. Fast ”problem” är fel ord, för vad vore en konstnärlig upplevelse utan ambivalens? Den grekiska tragedin lever av motsägelser.
När kören hyllar Thebes seger i ”Antigone” använder den ett lyriskt språk som lika gärna kunde användas om motståndaren. När Kreon hävdar stadens och den skrivna lagens principer mot familjens privata intressen mobiliserar han argument och värderingar hämtade från familje-
sfären. När Antigone predikar familjens helgd innesluter hon sin bror, Polyneikes, men utesluter make och egna barn från begravningsplikten, ”om de var döda och de låg och ruttnade”; en till synes chockerande dubbelmoral.
Idel motsägelser, och här uppstår den intressanta frågan om vårt psyke är så konstruerat att det inte kan tänka ”rent”. I så fall gäller det även vårt språk.
Den grekiska tragedin är det bästa exemplet vi har på att människan inte kan tala om sig själv och världen utan att erkänna det hon förnekar. Det vi projicerar på vår fruktade fiende bär vi själva på, gränser bryts ner och våldet hotar oss både inifrån och utifrån. Men vi är mästare på att dölja det. Därav alla tragedier.
Nog är det sensationellt och mycket uppmuntrande att en svensk statsvetare skriver en så stimulerande bok om några gamla pjäser.