De allra flesta romangestalter är spännande. Det ligger i sakens natur. Om det inte är fråga om kända biografiska personer, så är det i alla fall personer som har gjort eller genomgått något spektakulärt – eller snarare står i begrepp att göra det när romanen börjar.
De ointressanta, vanliga människornas liv brukar på sin höjd räcka till noveller. Sådana noveller har man kunnat läsa en hel del av i Sverige. Skarpa snitt ur birollernas liv och leverne.
Johanna Mo ger dessa skugglika statister mer uppmärksamhet än så. I den ganska korta debutromanen ”Får i mig mer liv än jag är van vid” från 2007 kretsade livet kring den tillbakadragna lärarinnan Anna, 36-årig hyresgäst någonstans i förorten.
När jag säger att livet kretsar kring henne, så är det bokstavligt menat: Annas vilja har henne ovetande lämnat hennes kropp och far nu omkring i hyreshuset och omgivningarna som en sorts astralkropp. Det är Viljan som är berättare efter att ha lösgjort sig från Anna; full av leda och förakt inför hennes uppgivenhet och letargi.
En märklig debut var det, med mer drag av prosapoetiskt hörspel än något annat men ändå med en nykter socialrealism till ryggrad.
Höstens roman heter ”Precis så illa är det”. Om det låter som en något deprimerande titel så är det ändå ingenting mot hur huvudpersonen ter sig. Hon heter Rakel och när romanen inleds skall hon fylla 30 om ett par dagar.
Utan statistiska anspråk skulle jag tro att Johanna Mo i och med Rakel har föresatt sig att skapa den mest genomsnittliga person man kan tänka sig – i alla fall i rikets tre större städer. Singelkvinna, 30, inflyttad från mindre ort, universitetspoäng, arbete på kafé i brist på bättre. Har en bästa väninna och en del övrigt umgänge, några otillfredsställande förhållanden bakom sig, simmar några gånger i veckan och tycker sig väga lite för mycket.
Där får man hoppas att representativiteten upphör, för Rakel är självupptagen, gnällig och anser sig vara född under en olycklig stjärna. Hon har alltid otur – hävdar hon – välter saker, spiller och fastnar i hissar. Och hon berättar ofta och gärna om sin otur för alla som inte vill höra på.
I ett religionslexikon läser jag att namnet Rakel betyder ”moderssömn”. Det är också en återkommande längtan hos Rakel att få återvända in i livmoderns omslutande varma vattenglömska. Men hon har vant sig vid det som den dystre filosofen E M Cioran kallat ”olägenheten i att vara född”, det vill säga livet.
Fast Rakel uttrycker det så här: ”Jag antar att det är som att vänja sig vid en viss mjölksort, och aldrig kunna dricka något annat.”
Förutom några märkliga, stilbrytande passager om Rakels bästis Sol som antyder att berättaren – Rakel alltså – vet att hon är berättare och har adressater, så är det en roman helt fri från åthävor eller dramatik. Det blir tillbakablickar mot uppväxten, självdiagnos och en 30-årsfest.
Snyggt tänkt och genomfört men en smula enahanda. Å andra sidan, som Rakel konstaterar: ”Av gnäll är du kommen, gnäll ska du alltid vara.”