När Johanna Wallin, frivillig internationell observatör på Västbanken, tvivlar på sin förmåga att skriva en bok som gör det komplexa Palestina rättvisa får hon rådet ”Skriv bara om det du ser. Det räcker.”

Klokt och välmenande, sådant man kanske måste säga till en vän. Men jag vet inte.
Hon åker ner just som vittne, för att de små och stora övergrepp som pågår som en närmast rutinmässig del av Israels ockupation av Västbanken åtminstone inte ska ske i osynlighet. Hon och hennes kolleger rapporterar kontinuerligt om vad de ser, till människorättsorganisationer och medier. Det är modigt, säkert omskakande, och värt all respekt.

En smula överraskande finner sig Johanna Wallin väl till rätta i den röriga och fattiga staden Tulkarem. Den svenska händelselösa vardagen känns tom vid en jämförelse, så när hennes period som observatör går ut återvänder hon, och blir kvar.

Det är överraskande också för att en annan av hennes drivkrafter att söka sig hit var att leta efter sin försvunne far som är judisk och möjligen befinner sig i Israel. Till skillnad från sina palestinska vänner kan hon något så när fritt resa över gränsen.

Men det är i Palestina hon upprörs över vad hon ser, trakasserierna vid gränsövergångar och vägspärrar, de illegala bosättningarna och järnridån som dragits tvärs över palestinska byar och jordbruksmark, soldaternas razzior och återkommande husrivningar. Hon vill att vi också ser, och bryr oss, och därför skriver hon sin bok.

Problemet med den sortens vittnesreportage är bara att förhållandena i sig ju inte är precis okända. Särskilt på senare år har Israel arbetat hårt på att göra sig av med omvärldens sympatier och lyckats rätt väl, särskilt med Gazakriget i början av året.

Så vi vet, och om något skulle man vilja tränga djupare in bakom nyhetsbildernas eviga spel mellan stenkastare och pansarbilar, bosättare och självmordsbombare. Komma nära inpå människorna, deras vardag och tankar. Men dit når aldrig Johanna Wallin riktigt. Trots att hon lever där är det bara få och spridda röster hon fångar upp.

Resultatet är en bok som handlar mer om en engagerad svensk observatörs känslor och erfarenheter än de utsatta palestiniernas. Och nej: det räcker inte riktigt.