Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Johanne Lykke Holm: Natten som föregick denna dag

Johanne Lykke Holm skildrar en ung tonåring som använder språket som sitt vapen.
Johanne Lykke Holm skildrar en ung tonåring som använder språket som sitt vapen. Foto: Sara Mac Key

En vandring i en oändlig park av litteratur. Johanne Lykke Holms lyriska debutroman saknar både bruksanvisning och pitch. Ulrika Milles fascineras av en bok som angår generationer av levande och döda kvinnor.

Skönlitteratur
Johanne Lykke Holm

”Natten som föregick denna dag”
Albert Bonniers förlag. 174 sidor.

Foto: Vi lever i en tid som gör sig dummare än den är. Lögner och vidskepelse förgiftar det offentliga samtalet så att vi måste förklara varje röst. Det är därför det nu bredvid en kritikers text i en dagstidning hjälpsamt står: ”Recension”. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk och en krönika har varningslapp: ”Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna”.

Läsningen av Johanne Lykke Holms debut ”Natten som föregick denna dag” väcker därför en oro hos mig. Måste den inte förses med beskrivning för att inte antingen bara irritera eller bli osynlig?

För det här är en text som saknar bruksanvisning eller pitch. Den erkänner inga genrer, är kanske roman eller poesi, avvisar intrig i sitt kammarspel för tre kroppar och en häst. ”Det är en fruktansvärd sak att vara ett barn”, säger en ensam rad på baksidan. Det är allt.

”Natten som föregick denna dag” är en klassisk historia om en helt vanlig flicka och tiden mellan hennes tretton- och fjortonårsdag, när berättelsens jag ännu har ett barnhuvud. Hon bor med systern Cosima och deras mamma, en både älskad och förtryckande gestalt som kan sova så länge att det liknar död, och som kan döma. ”Du var ett fult barn som föddes elak.”

I den här världen finns en trädgård, mörka skogar, mjölktänder, blod, ruttna frukter och socker, och en begravning som äger rum medan dagarna kommer och går. Barnet ska begravas för att återuppstå som kvinna. Vem mer ska dö? ”Ett barn är sin mammas bödel.”

Det enda vapen barnet har mot hotet från sin kropp och sin mamma är språket, som också växer. ”Jag har stirrat på henne i minst en timme. Inuti den kroppen har jag levt. Jag säger det helt utan nostalgi.”

Den bristen på nostalgi är inte bara en sårande och subtil hälsning till mamman, utan till en hel kvinnovärld. Här vinkar Mare Kandres uppväxtskildring ”Bübins unge”, här höjer Monika Fagerholms ”Diva” en hand ur ett ständigt växande litterärt landskap som Johanne Lykke Holm flinkt öppnar grinden till. Hennes flicka leder med sig hästen Elektra: en enorm varm kropp som tål flickans våld och skam över det, som lovar evighet genom sin tyngd, sin kraft, sitt sätt att andas frustande. Tills hästen förstås blir sjuk, och barnet en sista gång kliver fram i sin renhjärtade direktkontakt med tillvaron. ”Det är vinter i hästen.”

Hästen är ”som en gammal soldat på väg till kriget” men blir också som stillnad kropp – berövad sin levande hästighet – som en begravningskonfekt att införliva med den egna kroppen, förvandlingen. ”En häst som har en flickas ansikte.” En häst som talar med en flickas röst.

Johanne Lykke Holm är en eminent översättare av bland andra danska kollegan Olga Ravn, som hon också driver skrivarskolan Hekseskolen i Köpenhamn med. Ravns roman ”Celestine”, på svenska förra våren, tog namn efter den unga Celestine Gyldenstierne på Dragsholms slott på Själland som blev inmurad i en vägg av sin far som straff för att ha blivit gravid med stalldrängen. Hon sägs spöka i slottet, och visar sig för den samtida kvinnan i Ravns roman.

”Celestine” handlade om känslan av att vara en flickfantom i ett rike skapat av vuxna som amputerat bort förmågan att känna. Det var en bok om ensamhet med historiska rötter till folksagor om tystade kvinnor hemma hos riddar Blåskägg, eller på 1800-talets gotiska romanvindar.

Här fanns en rasande men oklar sorg som berättarjaget söker efter i ”det Celestiniga i mig” men också en isande skildring av en längtan tillbaka som blivit omöjlig och därför måste föraktas. Dottern skriver fram en mamma, men måste förlora henne: ”Man kan inte be en mamma om att bära något. Hon har sig själv att släpa på.”

Johanne Lykke Holms text utspelar sig i stället något tidigare i separationen. Det är fortfarande barnet som marscherar iväg mot sitt nya liv, men vänder sig om för ömsesidig bekräftelse.

”Jag ropar: Mamma. Hon svarar: Dotter. /. Mammas röst som säger: Barn. Min röst som säger: Mamma.”

Det är som om de två romanerna stundtals flyter in i varandra, i den erfarenhet de skildrar. Lykke Holm excellerar dock i en ton av frånvarande auktoritativ författarstämma á la Marguerite Duras, medan Ravn skrivit en närmast moralfilosofisk roman.

Ändå denna likhet (som alltså inte är Lykke Holms beundransvärda balans i två så lika språkliga jordmåner). Är det en brist på originalitet?

Helt tvärtom ger det en känsla av att vandra i en oändlig park av litteratur, av ekon och rop. Det är verkligen ingen kollektivroman detta – här finns inget samhälle, inga materiella tvingande villkor, en mycket liten gemenskap – men ”Natten som föregick denna dag” handlar om, och angår, generationer av levande och döda kvinnor.