Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Johannes Anyuru: De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Johannes Anyuru (född 1979) slog igenom på allvar med romanen ”En storm kom från paradiset” (2012).
Johannes Anyuru (född 1979) slog igenom på allvar med romanen ”En storm kom från paradiset” (2012). Foto: Khim Efraimsson

Johannes Anyuru har skrivit en dystopi om ett Sverige runt 2030 som präglas av rasism och skräck. Åsa Beckman läser en roman som blir både vag och övertydlig.

Roman

Johannes Anyuru

”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”

Norstedts, 301 s

Det börjar som en outhärdlig filmscen som aldrig vill ta slut. Vi befinner oss i en liten bokhandel i Göteborg där satirtecknaren Göran Loberg som gjort karikatyrer av Muhammed ska framträda. I publiken har Nour, Amin och Hamad placerat ut sig med bombvästar under vinterjackorna och kpistar i sportbagarna.

Foto: Det är Nours uppgift att livestreama attentatet: gisslan på knä med svarta tygpåsar över huvudet, IS-flaggan som hängs upp och så kniven som närmar sig den Lars Vilks-like tecknarens hals. Allt medan polisbilar och ambulanser med blåljus samlas utanför i väntan på insatsstyrkan.

Sverige har fått sitt första stora terrordåd.

”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” är Johannes Anyurus första roman efter ”En storm kom från paradiset” som kom ut för fem år sedan. Det var en realistisk och samtidigt poetisk berättelse om Anyurus pappa, som skulle bli ugandisk stridspilot men tvingades fly och efter en lång och irrande resa hamnade i Sverige.

Boken, som också Augustnominerades, är av de senaste årens mest minnesvärda svenska romaner. Anyuru är nämligen en ovanligt hel författare – han har en fenomenal förmåga att gestalta. När jag tänker på hans sätt att beskriva faderns rörelser som statslös i en värld där ingen vill ha honom känner jag fortfarande den totala övergivenheten, lika verklig som ett eget minne.

I den nya romanen står Nour i centrum. Det är något gåtfullt med denna unga kvinnas identitet. Hon sägs vara en belgiska som konverterat till islam för att kunna följa sin pojkvän till Mellanöstern, men tycker sig minnas saker som inte funnits med i hennes livsberättelse.

Nour är den enda av terroristerna som överlever attacken i bokhandeln. Till den rättspsykiatriska klinik där hon vårdas kommer bokens andra huvudperson, en författare med drag av Anyuru själv, som är muslim och vill försöka förstå hennes förvandling till extremist. Varje gång de ses lämnar hon över ett antal nyskrivna sidor där hon berättar sin historia. Hon hävdar att hon kommer från – framtiden.

Han fångar ett Europa präglat av segregation, islamofobi och terrorism, som är inne i en helvetesspiral.

Personalen ser det som ett utslag av schizofreni, men författaren, som inte är lika säker på att man inte kan förflytta sig i tid och rum, ser något annat.

För att vara skriven av Johannes Anyuru har ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” ett ovanligt tydligt ärende. Han vill skildra samtiden. Man känner hur boken springer ur en stark, nästan desperat känsla av vanmakt. Han fångar ett Europa präglat av segregation, islamofobi och terrorism, som är inne i en helvetesspiral där muslimers frustration över att demoniseras leder till handlingar som bara ökar samma demonisering.

Genom Nours vittnesmål från framtiden kan Anyuru vrida upp tendenser i dagens Sverige och skapa sin egen mörka dystopi. Där framme, runt 2030, präglas landet av de hårda lagar som stiftades efter terrorattacken. På gatorna patrullerar en milis som får invandrade att leva i skräck. De som inte undertecknar ett kontrakt där man bekänner sig som Sverigevän, skickas till Göteborgsförorten Kaningården som nu förvandlats till ett interneringsläger där de tvingas äta griskött och utsätts för religiös avprogrammering.

Det där med framtidsskildringar kräver verkligen sin författare. Man skulle ju kunna tro att författare får större frihet när de kan hitta på lite vad som helst, men det är tvärtom. Inte ens gestaltaren Anyuru får ordning på framtidsdetaljerna som blir stumma och övertydliga. De är som om ting och företeelser inte bäddas in på ett naturligt sätt i gestaltningen, utan man läser om APPAR och SKÄRMAR och DRÖNARE.

Själva glidningen mellan de olika tiderna i romanen är inte heller tillräckligt smidigt gjord. Det går åt för mycket energi i läsningen till att förstå var i tiden man just nu befinner sig eller att försöka följa beskrivningarna av exakt hur de olika tiderna sammanstrålat i Nours hjärna.

Resultatet blir en roman som lyckas vara övertydlig och vag samtidigt.

Men det som Anyuru ändå lyckas gestalta väl är tidens vanmakt. Och han vill inte bara skildra den utan hans berättelse bärs också fram av en etisk uppmaning. Vi har bara ett val: att bryta ödesdramaturgin.

Det är det som Nour inser mitt under attentatet den där februarikvällen i seriebokhandeln (jag ska inte avslöja hur). Att vägra följa med i spiralen.

Det är också det författaren i romanen inser när han, trots oron inför den växande svenska främlingsfientligheten ställer in den planerade flykten till Kanada och i stället väljer att stanna med sin fru och dotter i Sverige. Tillsammans visar författaren och Nour att en annan värld är möjlig.

”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”

Johannes Anyuru

Norstedts, 301 s