När Johannes Anyuru debuterade 2003 med diktsamlingen ”Det är bara gudarna som är nya” gick det ett sus genom den svenska poesin. Här kom en 24-årig kille med afrikansk pappa och skrev en poesi som fick en Göteborgsförort att skimra som en stjärnhimmel. Sedan har han fortsatt skriva på med en sorts lugnt självförtroende. Förra årets diktsamling ”Städerna inuti Hall” nominerades till Augustpriset men också till DN:s kulturpris. Han har tillfört den svenska poesin ett romantiskt patos, som om man mixat Bruno K Öijer med hiphoparen Nas.
I dag romandebuterar Johannes Anyuru med ”Skulle jag dö under andra himlar”. Den skildrar Francis, en ung skulptör, som träffar peruanska Nina i Madrid och blir förälskad. Han har vuxit upp i Borlänge där hans gäng sprejat graffiti, gjort småstölder och tagit lite för mycket droger. Sedan kom två somrar i följd där flera av dem dog. Av cancer, överdoser och vådaskott. Efter det ser Francis världen som genom en glasruta. Han kommer inte längre in i livet.
Med Nina som en ny mittpunkt kan han börja pussla ihop sina minnen. Det är inte bara läsaren som inser att det här är en man med en hel del i bagaget. När Nina börjar backa förstår vi det långt innan Francis gör det. Det är snyggt gjort.
Romanen är skriven i tredje person men är ändå så nära Francis att det känns som att vi befinner oss i hans medvetande. Rastlös och jagad – döden är hela tiden ett steg bakom honom – glider han in och ur minnen från tonåren, flickvänner, den ugandiske pappans flykt till Sverige. Dessutom låter Anyuru honom göra små poetiska mini-betraktelser, som exempelvis de vackra enradingarna om nomader: ”Nomader står alltid i vägkorsningar” eller ”Nomaderna drömmer på hästryggen, sover i vinden”. (Ni som sedan läser boken ska titta extra på sidor som 53, 71, 142 och 150).
Hur klarar då poeten Johannes Anyuru övergången till romanförfattare? Sisådär. Just nu finns det ett underskott på kompositionskunskap i den svenskspråkiga prosan. Tongivande romanförfattare (tänk Sara Stridsberg, tänk Monika Fagerholm) skriver romaner som trevar och flödar sig fram. Då vill det till att de lyckas skapa en hållbar struktur på något annat sätt. Och där får Anyuru problem.
Hans textmassa växer också organiskt, långa kapitel varvas med prosadiktskorta och den löpande texten gör poetiska utvikningar. Det räcker långt. Men samtidigt är det för många partier – även om formen är tänkt att vara lös – som borde ha strukits, som inte bidrar tillräckligt mycket. Så det vacklar. Än har Anyuru inte full kontroll över sitt prosaberättande.
Ändå är jag svag för att Anyuru skriver så ogarderat. Han tar med sig det högstämda tonläget från Koranen, Iliaden eller Aeneiden och vidgar tonregistret i det samtida litteraturspråket. Känslan av nåd en regnig oktoberkväll på Ramberget i Göteborg eller av återfödelse en kylig morgon utanför moskén på Södermalm i Stockholm. Det är svårt att motstå någon som gör vardagen så storslagen.