”Vi må vara engelska gentlemän med sinne för fair play, men vi är samtidigt trolösa brittiska skitstövlar.”
Jag tycker det är en rätt bra sammanfattning av synen på hemlandet i John le Carrés författarskap.
Mannen som fäller repliken i höstens roman ”Vår egen förrädare” heter Hector Meredith, ännu en slug ensamvarg som kliver fram ur kulisserna när det börjar brännas och pojkarna med de lägre lönegraderna får ta en kliv åt sidan.
Hector är en luttrad man som gjort strålande karriär i statens hemliga tjänst, tummat på reglementet när nöden krävt det, därför knuffats åt sidan av de politiska karriäristerna, de som aldrig skulle ta en chans för den goda sakens skull. Men mörkar vad som helst för sin egen.
Nu dags för comeback. En rysk maffiabankir, pengatvättare av guds nåde, kan tänka sig att hoppa av till London med väskan full av topphemligheter om familjen får skydd i drottningens England. ”Ni kör med fair play. Ni är lagligt land. Ni har bra spioner.”
Han heter Dima, en tatuerad och bullrade gangster iförd diamantinfattad Rolex. Dima har ett helt entourage av fruar, barn och livvakter i släptåg till semesterkåken i Västindien. Där stöter ryssarna ihop med det unga brittiska paret Perry och Gail.
De börjar umgås, spelar tennis, och utan att riktigt ha förstått hur det gått till är Gail och Perry indragna i ett maktspel som går långt ovanför deras små akademikerhuvuden. De blir motvilligt fascinerade av ryssen – och snart livrädda. Men äntligen händer åtminstone någonting oväntat i deras stillastående liv.
Här finns lite för mycket att känna igen för den som följt John le Carré under senare år: den ryska maffians globala tentakler, den europeiska bankvärldens skumma affärer, det politiska priset för ett fantasilöst krig mot terrorismen.
Och på personplanet: de föräldralösa idealisterna som riskeras att gå vilse – eller krossas – därför att deras naivitet bara överträffas av deras längtan efter goda auktoriteter. Läs den rättrådige Perry.
Som alltid hos le Carré även livliga personporträtt och fint fångade dialoger.
Den här gången låter han däremot inte dagspolitiken krypa för långt in i berättelsen. Det missionerande draget har tonats ned och den globala epikens alla glada och förfärliga eskapader krympts till ett svettigt lokalt nu. De bästa partierna utspelar sig i ett förhörsrum i London. Intensiteten är hög, inte olikt ett nervigt drama på scen.
”Vår egen förrädare” lär likförbannat inte gå till historien som en av le Carrés bättre böcker. Visst, kommer man säga, det var den där tvivelaktiga tennisboken.
Dima bär på en sportbag från Gucci men har inte en chans mot den gamle tävlingsspelaren Perry. De spelar på snobbiga privatklubbar i Antigua och Paris. Förloraren lockar med lunch: kaviar, rökt stör och champagne.
Ett spännande avsnitt utspelar sig under finalen i Franska mästerskapen 2009 mellan Roger Federer och Robin Söderling.
Trist nog har översättaren – förmodligen även författaren – oroväckande svag bollkänsla. Alla gör vi dubbelfel då och då men pinsamma regelbrott och rena orimligheter accepteras inte.
Så här kan det låta: ”För att gottgöra det slår han en livsfarlig stoppboll bara tre meter bakom baslinjen.” Hur fan går det till? Eller så här: ”Hans första serve var hög och kraftig.” Hög och kraftig? Och: ”Perry har tagit fyra serveess på raken ...” Dumt eller bara ett korrfel? Slagit funkar.
På så vis går mycket av bokens trovärdighet förlorad. Är detaljerna lika felaktiga i låt oss säga skildringen av bankvärldens inre – det kan jag inte bedöma – ligger John le Carré risigt till.
Upplösningen är inte heller övertygande, spänningen tar aldrig riktig fart, berättelsen självdör någonstans i Alperna efter ett laddat möte på ett lyxhotell i Bern.
Slutet? En snopen nödlösning som inte ska avslöjas här.
Kontentan är hur som helst att de riktigt mäktiga gossarna i London tycker sig ha viktigare saker att pyssla med än att trassla in slipsarna i finansvärldens högst komplicerande och korrupta maskineri.