En del av hösten har jag vandrat runt med en tjock bok i väskan. På lediga stunder i vardagens väntrum har jag slagit upp den. Den lämpar sig för den sortens läsning – sönderdelad, avbruten, återupptagen, med snabba uppstigningar mot fantasins himmel och oväntade fall ned i existensens avgrund.
John Swedenmarks ”Kritikmaskinen” är alltså inte något för bokslukaren, men väl för litteraturälskaren. Frågan är om det inte är just litteraturens älskare som för ordet i de olika artiklarna. Vi möter en kritiker med oförställt begär till litteraturen som sådan.
Litteraturen som sådan? Det betyder för Swedenmark framför allt dikten och sången. Där förverkligar litteraturen sin mening: att föra människan mot det oändliga och osägbara, vilket för Swedenmark, som är starkt påverkad av psykoanalysen, också innebär det omedvetna. Och litteraturen är enligt Swedenmark så generös att den rymmer såväl Edith Södergran och Hélène Cixous som Carola och Madonna.
Därmed också sagt att ”Kritikmaskinen” är splittrad. Barnbokshjälten Alfons behandlas med samma allvar som den nittionioåriga poeten Brita af Geijerstam. Swedenmark jagar i alla riktningar på samma gång, alltid med samma smittande hängivenhet.
Han förklarar: ”Jag är övertygad om att dikterna gör oss gott, att de bara genom att finnas etablerar mot-rytmer som minner oss om vad som ’gör livet värt att leva’.” Efter ytterligare ett par sidor preciserar han – ”att poesin är medborgerlig, att den ger en motståndskraft som den gängse politiken inte längre kan skänka. Genom att finnas bara, genom att kunna tala otvetydigt om saker som ligger utanför samhällets tankesfär: men framför allt genom att uppöva sin nyttjare till immunitet mot de färdiga tänkesättens förförelse.”
Från 1980-talets slut har Swedenmark etablerat sig som en av Sveriges mest belästa, teoretiskt orienterade och egensinniga lyrikkritiker, teckentydare och översättare. ”Kritikmaskinen” är ett urval av hans texter, korta och långa, breda och smala, systematiska och söndriga. Eftersom Swedenmark publicerat sig på många håll, dels på dagspressens kultursidor, dels i olika kulturtidskrifter – Divan,
90TAL, 00TAL, Bang, Oei, Res Publica, Ord & Bild, Glänta, BLM, Ny Tid – är hans bok som en god spegel för de senaste två årtiondenas litteraturklimat.
Fast splittringen beror förstås mest på att Swedenmark talar i många forum. Ena gången skriver han till Carolafansen i kvällspressen, andra gången håller han seminarium om Roman Jakobsons teorier om den poetiska funktionen. Han är en nomadisk kritiker på färd mellan olika organ och läsargrupper, alltid trogen sitt uppdrag som diktens förbedjare och tolkare.
De tidiga artiklarna andas strukturalistisk lingvistik som utreder hur diktradernas satsdelar, troper, meter och ordval samverkar till en rytmiskt pulserande och sinnesvidgande helhet. Med tiden växer Swedenmarks intresse för psykoanalys, feminism och politik – till den grad att han skickligt gör samtidspoesin till vapen i klasskampen.
Men teorierna som bildar grunden får aldrig övertaget, utan förblir en tjänare åt kritiken, som Swedenmark delar in i två typer. Den ena sortens kritik betonar vad han kallar ”omdömesfunktionen”: den syftar till att sätta betyg. Den andra betonar ”velighetsfunktionen”: den vill vidga läsarens känslighet för litteraturens och därmed världens oåterkalleliga motsägelsefullhet. Egentligen är det bara den sistnämnda sorten som är försvarbar, menar Swedenmark. Bara den får människan att växa, bilda sig och bli smartare. Den andra sorten, den som ger betyg, återför oss däremot till det infantila stadiet där vi förvanskar världen i svart och vitt, bra och dåligt, ont och gott. (Han tillägger att en god recension måste vara åtminstone 8 000 tecken lång, alltså dryga tredjedelen längre än denna.)
Swedenmarks problem, nej, allas vårt problem, är att samtiden förlorar tålamod för nyanser – och därmed också för nomadiska kritiker av hans egen sort, som också får allt svårare att överleva när förlag, tidskrifter, dagspress och till och med kulturpolitiken stryper anslagen till den fria kulturella offentlighet där de länge fått utveckla sin konst.
Ändå vill jag tro att en kritik av Swedenmarks slag tillhör framtiden. Ingen annan kan ju göra rättvisa åt människan som tänkande, skapande och tolkande varelse. En kritik som bara gör rättvisa åt människan som kulturkonsument kommer snart att upphöra, av det enkla skälet att den absorberas av ekonomin och snabbt ersätts av listor, bokmarknadens börsnoteringar.
Det ser alltså ut som om kritikerna går till offensiv. De försvarar sin plats i det offentliga samtalet. Ett tecken är 00TAL:s senaste nummer med kritiken som tema. Och redan tidigt i höst kom Thomas Anderbergs stora manifest ”Alla är vi kritiker”.
Med samma intellektuella glöd som Swedenmark, fast långt mer noggrant och systematiskt, betonade han att förmågan att urskilja, värdera, väga och tolka sinnesintryck är oundgänglig för människans överlevnad – och det är just kritiken som lär oss allt detta.
Swedenmark säger ungefär detsamma. Ett samhälle utan poeter och kritiker är enligt honom livsodugligt, ”för det går på sina egna myter, och det kan gå under i sin drift att bevara dom”.