Det går runt. Och det upprepar sig. I fönstret står Signe och ser efter sin man Asle, som försvann för tjugo år sedan. I den andra berättelsen går en annan Asle tillsammans med sin havande Alida i en parafras på Josef och Maria i Betlehem. Jon Fosse samlar i den här boken ”Det är Ales/Sömnlösa” två historier som också pekar tillbaka mot tidigare Fossegestalter.
”Asle” är ett mansnamn som vi har stött på förut, till exempel i kortprosasamlingen ”Prosa frå ein oppvekst” (1994) eller i pjäsen ”Ettermiddag” (2000). Och det mörka fjordlandskapet om hösten, de repetitiva replikerna och de grå skiftningarna mellan dis och dimma är välkända Fossemarkörer.
Det är logiskt att de två berättelserna, som ursprungligen gavs ut separat, förs samman i en volym som tillåter spegeleffekter historierna emellan. I ”Det är Ales” står den åldrade barnlösa Signe och minns sitt liv och sin släkts historia. ”I ”Sömnlösa” är Asle och Alide just i färd att skapa en egen familj, ett eget liv och en ny historieskrivning; må vara i det närmaste identisk med en två tusen år gammal berättelse. Och ”allt blir mörkt och så flammar en låga till, så blir det mörkt igen, så flammar en låga till igen, men lite lägre nu, så blir det mörkt igen och så flammar en låga till ännu en gång”, tänker Signe, där hon står bakom sitt fönster.
Runt och runt i cirkelgång mellan dröm och vaka och nu och då.
Det är alltid vilsamt att läsa Fosse. Han skriver mjukt och stadigt och driver så sakteliga sina karaktärer mot obevekliga avgrunder. Men det finns också något distanserat i den där milda, nästan mässande tonen.
Om det här hade varit en pjäs hade det funnits en människa med ansikte och kropp och uttryck bakom replikerna. Karaktärerna hade inte känts så skissartade och utbytbara. Det hade funnits kontraster till det omtagande, elliptiska språket. Och kanske hade man som läsare inte upplevt sig som så övergiven, när berättelserna mot slutet förångas i kristen religiositet: ”Käre Jesus, hjälp mig du”, avslutas ”Det är Ales”. Och i ”Sömnlösa” har jesusbarnet äntligen kommit till världen: ”Och så lille Sigvald, säger Alida.”
Jag tänker på en annan kortprosaförfattare med förkärlek för ellipser och omtagningar, Magnus Florin, när jag läser Jon Fosse. Men där Florin alltid spänner det allmängiltiga mot det extremt specifika slirar Fosse stundtals in mot vad som till slut bara blir jämngrått och suddigt. Därför upplevs inte heller de här texterna som så drabbande som de egentligen borde. ”Det är Ales/Sömnlösa” är på inget sätt någon dålig bok, den överglänser förstås det mesta inom samtidsprosan. Men jag saknar stringens och intensitet i detaljerna, någon form av estetisk espri som man skulle kunna kräva av en världsdramatiker som Jon Fosse.