Jon Fosse är framför allt känd som dramatiker. Översatt till ett fyrtiotal språk, spelad i minst nio hundra produktioner, om det fortfarande går att hålla räkning på intresset för hans inte helt lättspelade pjästexter. På Dramaten är han som vi vet godkänd efter en längre tids karantän. I början av oktober hade ”Någon kommer att komma” premiär i Peking. Ett par veckor senare slogs Parispubliken om biljetter till ”Dröm om hösten” på Louvren. Och i vår görs ett försök att erövra det sista motståndsfästet när ”Jag är vinden” sätts upp i London, där Fosses norska brygd av minimalism och mystik brukar avfärdas som ”Scandinavian gloom”.
I hemlandet var han en ledande poet och prosaist långt före dramatikerdebuten i Bergen för sexton år sedan. Även hos oss väckte hans romaner intresse och översattes till svenska, bland andra ”Stängd gitarr” och ”Melancholia I-II”. Men poeten glömdes bort.
En dubbel försummelse som nu repareras med utgivningen av ett representativt urval dikter i Marie Lundquists själsbefryndade tolkningar. Dubbel därför att poeten Fosse visserligen är värd att lära känna på egen hand, men lika mycket för att hans vers är ett bärande inslag i allt han skriver för scenen. Dikt och drama hänger ihop.
Den som letar efter ingången till dramatikern Fosse gör klokt i att börja med poeten. Dikterna är tyngdlösa och lätta att läsa. Jag tror i och för sig att all teater står poesin närmare än prosan. Skådespelare är ett slags levande metaforer. ”Alltid i gapande rörelse”, som Fosse skriver i en vacker dikt. De skapar något nytt av sig själva och av något annat. Fosse har själv sagt att han är mer diktare än dramatiker. Det började nog i den ordningen, men i dag är det bara avigan och rätan av samma konst.
”Allt rör sig i samma terräng”, som Marie Lundquist skriver i förordet till ”Långsam musik”, den givna titeln på denna tolkningsvolym, så full av naturfenomen hämtade från Fosses eget landskap Vestlandet.
Vind och sol
och ögat som ser
kuster reser sig
och försvinner
i hav och himmel
Ordet ”försvinner” återkommer punktligt i dessa texter, där man läser om någon som ”ser ett försvinnande och kommande ansikte framför sig i det tomma intet” eller ber en bön om en ”ny och gammal rörelse som finns till för att försvinna så som en höstdag försvinner i sitt mörker av regn”.
Vad är det som hela tiden försvinner i Fosses dikter och pjäser? Det vore lätt att orda om att han föddes vid havet och fortfarande bor där. Att vågornas långsamma musik har slipat hans språk på samma sätt som den renslipat stenarna på stranden. Fast i så fall hade han lika gärna kunnat bli sjöman eller hamnat på en oljerigg. Nu är det diktjaget som sitter i sin båt på havet och tänker på det som förgår: ”Och i mörkret ror jag den stora sorgen bort.”
Eller, som i ”Jag är vinden”, den mest diktlika av hans pjäser, kastar sig i vattnet utan att vi får veta om han dör eller föds till nytt liv:
Jag var för tung
och sjön var för lätt
Låt oss återvända till Louvren och ”Dröm om hösten” i Patrice Chéreaus regi, samme Chéreau som för ett år sedan gästade Bergmanfestivalen på Dramaten och som bäst kan beskrivas som Kungen av fransk teater, Jean-Louis Barraults arvtagare, den ende som i dag har det kulturella kapital som krävs för att man ska tillåtas placera Fosses skugglika varelser i dessa garanterat döda och hårdbevakade mästares sällskap.
Här sitter publiken i korset mellan tre salar och ser skådespelarna komma vandrande från det ena seklet till det andra. De ska försvinna, helt enkelt. Mannen och kvinnan i pjäsen träffas av en slump i samband med en begravning. Fast slump är ett ungefärligt begrepp i en tillvaro där allt kan tydas som en skrift, som i Strindbergs sena dramatik.
”Dröm om hösten” är det skådespel där Fosse på allvar börjar lösa upp gränserna mellan tid och rum. Personerna visar sig, försvinner och dör medan vi ser på. ”Kom tillbaka”, ropar den gamla kvinnan efter sin son. ”Ser du inte vad som händer”, säger hon till pappan, ”han går ju rätt in i sin egen död, han försvinner”.
Att Patrice Chéreau hittar Fosse – det är han som sätter upp ”Jag är vinden” i London – måste ses som en betydelsefull händelse. Den sextiosexårige Chéreau slog igenom med en visuellt storslagen ”Peer Gynt” och är känd för att ha förlöst en annan av samtidens stora dramatiker, Bernard-Marie Koltès. Hans uppsättning av ”Ringen” i Bayreuth anses epokgörande (ett flertal filmer finns även i verkförteckningen).
Från Wagner till Fosse – det låter som en Damaskusvandring av det mer förbluffande slaget, från myttolkning till kristen mystik.
Jag ska genast bekänna att jag blev besviken. Fosse kan givetvis som alla stora dramatiker läsas på olika sätt. Men de intressantaste läsningarna upptäcker något som redan finns där. Chéreau ser bara sig själv i spegeln. En kvinnlig vålnad blandar sig från början med rollgestalterna, och när föreställningen är slut ligger det tre döda personer på Louvrens golv. Om Chéreau hade läst noga skulle han sett att när Fosse säger att någon ”dör” talar han om det försvinnande som pågår i oss alla medan vi lever. Döden är inte något yttre, något absolut som sätter punkt för livet. Den är bara en droppe i tidens ebb och flod.
Tre döda på golvet! Så bokstavlig är döden knappast i Fosses pjäser, framför allt inte i ”Dröm om hösten” med sina gradvisa försvinnanden. Vad vi får se i stället är en form av utvändig och deklamatorisk teater som imponerar som sådan men som inte lyckas fånga det mysterium som är pulsslaget i Fosses dramatik och lyrik: livskänslan som stegras i dödens närhet.
De namnkunniga skådespelarna Valeria Bruni Tedeschi och Pascal Greggory eldar under med fysiska lidelser. Hon sliter oavbrutet i hans gylf, glömsk av det som sägs i en av pjäsens bästa repliker: ”Ju mer man pratar om sex och Gud, desto mer försvinner det man pratar om”.