Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Jonas Bonnier: Helikopterrånet

Stark thriller om ett spektakulärt rån. Jens Christian Brandt recenserar Jonas Bonniers bok ”Helikopterrånet”.

Roman

Jonas Bonnier

”Helikopterrånet”

Albert Bonniers förlag, 440 sidor

 

Det finns ett sound i den svenska deckaren som är lätt att tycka om och ryckas med av. Ett lite vemodigt grundackord där de melodramatiska inslagen dämpas eller balanseras av det lakoniska tilltalet. Musikaliskt rör sig den här typen av berättelser någonstans mellan Taubes ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” och Nick Caves skrovliga förbrytarballader. Kärv sentimentalitet, buteljer som går laget runt. Lägerelden brinner i ljusan sommarnatt, någon plockar fram gitarren och refrängen berättar ljuvt om ond, bråd död.

Med ”Helikopterrånet” mjuklandar Jonas Bonnier elegant mitt i den här traditionen. Mitt råd är att ignorera den högljudda marknadsföringen som åtföljer lanseringen av den här boken, inte bry sig om att det rör sig om en ”true story” – en genre som på senare år avancerat till samtidslitteraturens motsvarighet till flygets business class – eller de intervjuer där författaren berättar hur han anonymt skickade in manuset till förlaget som råkar bära hans familjenamn och då, givetvis, fick det antaget. Allt det där är bara mystifikationer, rökridåer. Det är bättre att läsa boken som en vanlig roman; den håller absolut för det.

Handlingen ligger nära i tiden och är spektakulär: rånet mot en värdedepå i Västberga den 23 september 2009, en kupp som snabbt blev en världsnyhet för att gärningsmännen tog sig till och från brottsplatsen i en stulen helikopter. Med utgångspunkt i gedigen research rekonstruerar Bonnier planeringen och genomförandet av överfallet. Hur en eremitliknande gubbe som bor med sina hundar någonstans i södra skärgården i december 2008 planterar idén hos två unga killar med kriminellt förflutet. Och hur en av dem först tackar nej, eftersom det verkar mer löftesrikt att överfalla Täby galopp. Hur kuppen ändå, likt ett frö som frosthärdas i jorden, sakta tar form.

”Helikopterrånet” är en thriller och arbetar med genrens alla stilmedel. Det överraskande, det riktiga fina med berättelsen, är att tempot länge förblir ganska lågt. Författaren har inte bråttom utan rör sig i vida cirklar från periferin och in mot ett centrum som länge förblir disigt. Precis som i många samtida tv-serier byggs spänningen upp genom att karaktärerna mejslas fram och får skarpa konturer, intrigen kommer liksom av bara farten när man lärt känna aktörerna.

Och det är en stark ensemble, det här rånargänget. Författaren är lojal med dem alla, genrens stereotyper i form av alkohol, skilsmässor och psykiatriskt vanskliga bokstavskombinationer lyser med sin frånvaro. I stället blir både kriminella och de poliser som så småningom kommer in i handlingen ett slags urbana flanörer; sentida släktingar, nästan, till förra sekelskiftets melankoliska enslingar.

De är alla stockholmare, demografiskt jämnt fördelade på betongförorter och innerstadsadresser (en ensamstående polis i en sjurummare på Strandvägen, en rånare på Högbergsgatan) och precis som en gång den olycklige doktor Glas rör de sig i stadens hjärta som om de bara var tillfälliga besökare på den plats som samtidigt är deras enda hem.

Som utböling, med nätt och jämnt giltigt visum till den labyrint av aldrig uttalade koder och sedvänjor som kallas Stockholm, måste jag säga att det var länge sedan jag läste en roman som så intensivt lyser upp och förklarar stadens hemliga topografi. Som hos Hjalmar Söderberg är stadslandskapet både storslagen kuliss och ett psykogram. Stora skuggan finns på kartan, men är samtidigt den kanske mest distinkta rättspsykiatriska diagnosen på den obotliga ensamhet som både skurkar och poliser lider av.

Allt det där är både gripande och underhållande. Vad jag har svårare för är en viss monotoni i berättandet. Författaren sneglar för ofta på filmens och tv-seriens dramaturgi – med scener som är identiskt uppbyggda och på slutet utmynnar i en oväntad twist. Sådant fungerar i tv-rutan därför att en skicklig skådis kan finta åt ett håll och sedan gå ett annat. Här är problemet att läsaren inte sällan anar exakt vilken ironisk överraskning som ligger på lur.

Till nästa roman borde Jonas Bonnier inspireras av sina helikopterrånare – liksom de ägnar veckor, kanske månader, åt att förutse polisens nästa drag, måste en thriller med den här ambitionsnivån ha en plan för hur man i det längsta duperar och därmed trollbinder läsaren.