Med bultande hjärta. Jonas Gardell räddar Jesus ur kyrkan.
Signalement: en kort, mörkhyad man i yngre medelåldern. Fattig, från enkla förhållanden och märkt av umbäranden. Åldrad i förtid, troligen tandlös. Av sina trogna hållen för profet, av andra sedd som en anspråksfull och tröttsam bråkmakare.
För fem år sedan gjorde Jonas Gardell upp med sin skapare i boken ”Om Gud”. Han var trött på den krävande och hämndlystne figur som framträder ur Bibeln och i kyrkans predikningar. I en spränglärd genomgång av gudsbildens framväxt genom tiderna mejslade han fram en förlåtande Gud han kunde leva med.
Fadersupproret gav den ärrade komikern ett lika ärofullt som otippat hedersdoktorat i teologi. Samt blodad tand – nu är han tillbaka med en uppgörelse även med Sonen.
Än en gång har han närläst såväl Bibeln som några hyllmeter Bibelforskning, den här gången för att destillera fram en naturtrogen bild av hur den historiske Jesus egentligen kan ha tett sig – se ovan – och vad det kan ha varit han egentligen lärde. Ingen originell idé precis, litteraturen om kristenhetens frälsare är lika omfattande som de pålitliga källorna är få.
Det enda man med säkerhet kan säga är att en judisk predikant vid namn Josua verkligen blev korsfäst i Jerusalem några årtionden in i vår tideräkning. Resten är motsägelsefulla berättelser och sannolikhetsberäkningar.
Alla som skriver om Jesus har en agenda, påpekar Gardell glatt, hans egen är att rädda Jesus ur kyrkans kvävande famn. Det var inte alls någon mäktig, dömande Kristus som dog för våra synders skull, bara en enkel man från Nasaret.
Sida för sida, fjäder för fjäder plockar Gardell den välkända Jesusmyten på all tillagd kyrklig och biblisk prålighet. Kvar blir en man och ett budskap så radikalt att kyrkor i 2 000 år tvättat bort det ur sin förkunnelse: lev som liljorna på marken, älska dina fiender, även syndarna får plats i Guds rike.
Alla ska med.
Sympatiskt förstås, men som religionskritisk och idéhistorisk dekonstruktion är det rätt intressant också, bitvis till och med bestickande – även om det ibland kan kräva att man blundar med något öga. Gardells agenda kräver att han själv sållar en del i det han vill slippa se hos söte Jesus. Till exempel att han inte så sällan kan te sig som en rätt manipulativ sektledare. En som härskar genom lynnighet, obegripligheter och luftiga löften om Gudsrikets lycka.
Sanningen att säga är väl inte heller de ledord Gardell vill rädda ur kristendomen – ungefär: uppståndelsen, Gudsriket, gemenskapen och förlåtelsen – så mycket klarare eller mer vägledande än kyrkans klassiska lära.
Även i andra avseenden får man blunda en smula. Jonas Gardell har som både artist och författare hög energi och bultande hjärta, men också en påfrestande yvighet. Här glömmer han gärna sin resonerande akademiska roll och börjar gestikulera, slå näven i bordet eller blir tårögt känslosam – kort sagt en smula manipulativ, lite som den Jesus han helst bortser ifrån.
Men salig är den som brinner i anden, och alla som i dessa tider försöker rycka den religiösa tron ur maktens och fundamentalismens händer är värda en mässa. Eller två.