Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Bokrecensioner

Jonas Gardell: ”Torka aldrig tårar utan handskar. 1. Kärleken”

Dråpligt, mustigt och konstruerat. Och över allt bultar en rasande sorg. Jonas Gardell har funnit ett ämne stort nog att rymma alla hans maner. Det skriver Jens Liljestrand som anar att han läst en blivande klassiker.
Litteraturrecension

Skribent: Jonas Gardell

Titel: ”Torka aldrig tårar utan handskar. 1. Kärleken”

Utgiven av: Norstedts

1998 ställde fotografen Elisabeth Ohlson Wallin ut tolv bilder i bergrummet under Sofia kyrka. Utställningen, ”Ecce Homo”, iscensätter bibelcitat från Nya testamentet med homosexuella och transvestiter i huvudrollerna. De drar en tydlig parallell mellan Jesu utanförskap och stigmatiseringen av hbt-personer; ett av de mest drabbande verken är ”Pietà” (Joh 19:26), där ett utmärglat lik på en vårdavdelning representerar Kristus i famnen på den sörjande Jungfru Maria. Modellen var själv svårt sjuk i aids när bilden togs, men överlevde tack vare nya bromsmediciner.

”Ecce Homo” möttes av hård kritik från flera religiösa samfund. Utställningens väg genom offentligheten, både i Sverige och internationellt, kantades av mordhot, misshandel och vandalism. I dag, fjorton år senare, ses den självklart som banbrytande, en milstolpe i såväl svensk konsthistoria som i ­homosexuellas frigörelse.

I den fotobok som gavs ut i samband med utställningen medverkade Jonas Gardell med ett förord. I texten gör han först en personlig betraktelse över Aron, en ung same han har lärt känna. Aron bor i Överkalix, men hatar kylan. Han flyttar ner till Luleå, sedan till Eksjö. Det sista, lyckliga livstecknet är ett vykort från södra Spanien. Utifrån denna vardagliga berättelse utvecklar Gardell ett resonemang om Guds kärlek, om varje människas absoluta rätt att leva sitt liv och om det mod som krävs för att ”upptäcka sig själv och inte fyllas av förakt inför det man finner djupast inne.”

Jag läser om den korta, genomskinliga texten och slås av hur enormt skicklig Gardell är i just den här genren. Att suga in läsaren/åhöraren i en monolog. Att trollbinda, hitta den sårbara fläcken där även det till synes banala får fäste. Det är denna plötsliga innerlighet, i kombination med den drastiska humorn, som har gjort honom till en så enormt framgångsrik scenpersonlighet.

Samtidigt har just det suggestiva, predikande tonfall som präglat hans publika framträdanden fått hans skönlittera författarskap att framstå som lättviktigt. Kritikerkåren himlar ofta med ögnonen åt hans romaner, som på senare år har avfärdats som gråtmilda bagateller. Den lovande författare som mycket ung klev fram med ”Passionsspelet” (1985) och ”Präriehundarna” (1987) har successivt kommit att lämna det finlitterära kretsloppet och i stället axlat manteln som folkkär kändis – ”riksbögen”, showmannen och på sistone även Twittergiganten.

Jodå, Jonas Gardell kommer i höst med en uppföljare till fjolårets tweetsamling, men den lär överskuggas med råge av ”Torka aldrig tårar utan handskar”, en trilogi om när aidsepidemin kom till Sverige i början av 80-talet. Den första delen, ”Kärleken”, ges ut i dagarna, medan ”Sjukdomen” och ”Döden” utkommer under våren respektive hösten 2013.

Det är alltså ett ambitiöst projekt som nu sjösätts. Men snarare än en nyorientering är romanen en omstöpning av många av de Gardellska favoritgreppen. Vi möter två unga män, båda varianter av Aron från Överkalix. Benjamin är uppvuxen i Jehovas vittnen, nära knuten till sin auktoritära men varma far och obrottsligt lojal mot Tjänsten (som innebär att knacka dörr och dela ut broschyrer). Rasmus kommer från den lilla värmländska orten Koppom, har varit mobbad och utstött under hela sin uppväxt och flyttar genast efter studenten till det urbana Stockholm – söker sig till det främmande för att äntligen komma hem. På olika vägar får båda kontakt med ”familjen” och träffas julaftonen 1982 hemma hos den livsbejakande fest- och sällskapsmänniskan Paul.

Att det avgörande mötet sker kring ett dignande bord på julafton är ett medvetet val, liksom det mesta i denna mycket välplanerade roman. De torkade tårarna i titeln anspelar på en vers ur Uppenbarelseboken, och ett religiöst tema flätas konsekvent in i gestaltningen av bögarnas försiktiga väg ut ur skuggorna i ett samhälle där de ansågs vara sjuka fram till 1979. De homosexuella som flyttar in till storstaden för att leva ut sin sexualitet är ”pilgrimer” som törstar, de är som ”patriarken Abraham som bröt upp och lämnade allt bakom sig”. Denna högstämda ton glider sedan sömlöst över i ironi när det förlovade landet för den bekräftelsesökande nykomlingen visar sig bestå av ”bögringen” på Centralen, cruisingstråket på Klara Norra, buskage och stinkande pissoarer.

De många dråpliga, rentav mustiga scenerna får i sin tur en mörk klangbotten av den annalkande katastrofen. Gardell klipper effektfullt mellan tidsplanen: den glada, solariebruna fjollan som smuttar på sitt champagneglas står med ena benet i graven på väg mot en steriliserad dödskamp i skrik, ångest och diarréer.

Tony Kushners monumentala ”Angels in America” har varit en återkommande referens i lanseringen av boken. Men medan den Pulitzerprisvinnande pjäsen är full av drömsekvenser och Brechtska verfremdungseffekter, är ”Torka aldrig tårar utan handskar” förhållandevis rakt berättad, researchad och faktaspäckad på ett sätt som närmar sig dokumentärromanen. Gardell tar på sig dubbla roller som berättare och historiker, kliver ur fiktionen för att redovisa statistik, årtal, citat och pressklipp, för att sedan återvända till romankonstruktionen och låta figurerna sitta på RFSL-puben Timmy vid Mariatorget och läsa högt ur samma artiklar. Det känns, just, konstruerat. Men det funkar.

Samma sak gäller recyclandet från tre decennier av Gardellsk folkhemshumor. Här skymtar fragment av julmonologen ”Mormor gråter” fram, där är en överbeskyddande men oförstående mamma som påminner om ”En komikers uppväxt”, där en karikatyr avsedd att locka fram ett igenkänningens fnitter hos läsaren: ”Mostern är klädd i randiga kläder från Gudrun Sjödén, håret är hennafärgat och klippt i page och hon röker franska cigaretter utan filter.” Och så blandningen av högt och lågt, den svindlande patetiken när Benjamin i sin svarta Jehovas-kostym snörvlar att ”jag vill i mitt liv få älska någon som älskar mig”. Häpnadsväckande nog funkar det, alltsammans.

”Kärleken” kan vara början på ett betydande verk. Det är som om Jonas Gardell har funnit ett ämne stort nog att rymma alla hans maner – schablonerna, den religiösa kitschen, sentimentaliteten – och vända dem till styrkor. I sin text om ”Ecce Homo” skriver han att Ohlson Wallin ”mytologiserar den homosexuella människan”. Hans roman har samma höga anspråk, tar ett historiskt förlopp – aidsepidemin och den gryende, hoppfulla bögkultur som blev dess aningslösa offer – och skänker det breda, episka vingar. Boken går från det individuella till det allmängiltiga, berättar om vuxenblivande, om längtan och romantik, sjaskighet och eufori, om en svunnen era av skam och uppror och överallt bultar en bedövande, rasande, vrålande sorg som ger berättelsen en enorm lyskraft.

Ibland händer det att man som kritiker måste stanna upp, sänka garden och bara vila i upplevelsen av att få bevittna någonting storslaget. Visst kan man anmärka på den övertydliga symboliken och den publikfriande tonen. Men samma kritik riktades en gång mot Mobergs utvandrare och Fogelströms söderkisar och det är i deras fotspår som Rasmus och Benjamin vandrar hand i hand genom Stockholmsnatten julen 1982. Det återstår att se vart vägen leder. Min känsla, redan nu, är att Gardell skriver modern svensk litteraturhistoria.